Nu springer jag i en annan skog, inte obanat, men väl mörkt, snårigt och stenigt. Reflexlopp i septemberkvällen. Dimman rullar in över Rudan och sköljer genom tallstammarna, ljungen, de rassliga ormbunkarna.
Vi är tretton som startar i damklassen. Tjugo-nånting i herrklassen. Trettio-nånting totalt. Jag hakar mig fast i en kvinna som jag har pratat med lite före loppet. Genom vårt samtal har jag förstått att vi borde kunna hålla ungefär samma tempo, och mycket riktigt går det bra att springa efter henne. Bitvis är det tufft, men det är ju så det ska vara. Bitvis är det enklare. Jag svettas friskt i de tio graderna som nyss kändes kyliga. Jag närmar mig henne och hon frågar om jag vill springa om, men jag tackar nej, det är rätt skönt att bli dragen och hon har dessutom en starkare pannlampa än jag, som hjälper även mig att se en bit framåt.
Någon kilometer senare frågar hon igen, och då tackar jag ja och går om. Jag känner mig pigg i benen och hon har dragit mig ett tag. Nu är det min tur.
Ska jag dra henne nu, tänker jag för mig själv när jag går om. Det kostar att dra, det är mycket man ska hålla koll på, stigen och underlaget och riktningen. Det är förvirrande ibland när hon springer rakt bakom och hennes pannlampa lyser förbi min, så att min skugga från hennes lampa skymmer min egen sikt. Jag hör hennes andhämtning bakom min, och efter ett litet tag hör jag ytterligare en andhämtning. En kvinna till. Någon gång hörs deras rop angående riktningen på stigen, men efter en stund landar vi i en tyst överenskommelse om att inte säga något mer. Jag tror att vi uppskattar det, alla tre. Mörkret och tystnaden lyfter fram andra sinnen. Det luktar svamp och fuktig höstskog och vi hör prassel och ljud som skulle kunna komma långt bort ifrån.
Jag springer och hör deras andhämtning och drar ifrån på flacken. Även om det inte är så mycket flack i den här banan. Däremot är det väldigt mycket uppför. Tidvis lite klätterartat. Kul, och jobbigt. Inga konstigheter för den som är van vid militärträningen. Jag s-k-a upp.
Det är någonting i den här situationen som triggar mig, jag vill inte halka efter, inte komma bakom dem.
Det är någonting i den här situationen som triggar mig, jag vill inte halka efter, inte komma bakom dem.
På håll hörs pendeltågets högfrekventa sus. Typiskt, tänker jag. Det bryter illusionen. Men sen tänker jag: fast det skulle lika gärna kunna vara malmtåget i Abisko. Jag låtsas det. Och så är jag lycklig igen.
Min lampa är inte tillräckligt stark vid alla banans vändningar, och vid ett tillfälle tappar jag riktningen. Jag stannar och de andra två hinner ikapp mig. De har starkare lampor och hittar snart rätt igen. Jag är trött nu, och jag får svårt att haka i. Jag märker direkt hur motivationen faller när jag inte drar längre. Det är som på militärträningen, där det är så sjukt mycket lättare att orka när jag får springa först i kolonnen. Hamnar jag sist, då tänker jag: spring ni, tänk inte på mig. Jag sätter mig här på en sten ett tag. Jag kan ändå inte hålla jämna steg med er.
Lyft på fötterna, ekar det i huvudet när jag snavar över rötter och fötterna överraskas av pölar, diken, hålor. Vilken förbannad tur att jag inte vrickar fötterna. Att jag aldrig har vrickat fötterna. För då blir det nämligen lättare att vricka dem igen, och igen.
Efter dryga fem kilometer, som känns som nio i den mörka skogen, går banan ut i eljjusspåret som verkar formligen bada i ljus.
Jag rullar nedför backen och sätter av mot målet. Nu ska jag springa snyggt. Med huvudet högt, och med stolt hållning. Som jag har lärt mig. När jag drar ifrån de sista metrarna hugger det till i vaderna. Saltbrist. Ja, jag har svettats mycket ikväll.
Jag går i mål och får medalj och energidryck och kollar resultatlistan. Och det är så fint att det står någonting bredvid mitt namn, i kolumnen "Klubb". Jag representerar någonting. Tillhör någonting. Militärträningen. Lyft på fötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar