Den här grejen

Det finns en grej i mitt liv som kan vända en halvdan dag till en riktigt bra dag. Och en riktigt djävla skitdålig dag kan jag få gå och lägga mig rätt nöjd, trots allt, med hjälp av den här grejen. Militärträning heter den.

Idag trollade instruktör J bort 90 minuter i Lilljansskogen. Lekande lätt. Jag vet inte vart de tog vägen.

Jag vaknade alldeles för tidigt och var först osäker på om jag skulle ta mig iväg och träna. Både ljumsken som har krånglat de senaste veckorna, vädret (snöblandad halvstorm) och sömnbristen talade emot det. Men så tänkte jag på det där, att det ju faktiskt bara är militärträningen som kan vända en halvkass dagsform till en bra. Så upp och iväg, som vanligt frukost lite för tajt inpå passet, havregrynsgröt, vatten och en liten korvmacka blev det.

Instruktör J leder oss rätt ut i skogen så att vi undkommer busvädret. Alla rödvästar får var sin ryggsäck att bära på, olika tunga. Först blir det riktiga soldatlekar, framryckning stridsparsvis på skyttelinje, utanför stigarna. "Den som springer på stigen får en elchock av ankare G", ropar instruktör J så att ankare G skrattar gott. Vi får öva på att repetera kommando och hänga med instruktör J:s tempo, han som för dagen utnämnt sig själv till "stridsledare". Därefter förflyttning uppför den branta backen upp från Björnnäsvägen, dipstävling à la Mästarnas Mästare (sist kvar vinner) uppe på parkeringsplatsen, därefter hämta däck bakom elskåpet vid Fiskartorpet.

När jag tar mitt däck tänker jag inte på att det har regnat under natten. Snöblandat. Rätt mycket. Och att regnvatten har en förmåga att samlas upp innanför nederkanten på däcket. Så när jag slänger upp det på axeln rinner allt det iskalla vattnet, minst en halvliter, nedför min rygg och mina ben, så att nylonjackan, byxorna, ylleunderkläderna och strumporna blir helt igenom plaskblöta. Men det är ju faktiskt inte så kallt, tänker jag, när jag känner efter. Jag blir nog snart varm igen. Och det har jag djävligt rätt i.

Vi springer nedför asfaltsvägen och in i skogen och instruktör J ställer upp oss på grupper om tre. Vi ska springa stafett runt triangeln vid Fiskartorpet, en raksträcka, en uppförsbacke och en nedförsbacke. Stafettpinnen utgörs av ryggsäck OCH bildäck. När man kommer tillbaka ner till återsamlingsplatsen ska man kasta av sig bildäck och ryggsäck till nästa lagkamrat som springer sitt varv med grejerna. Det här har jag aldrig gjort förut i min snart femåriga militärträningskarriär. Jag taggar till, trots ljumsken, lagtävlingar är det bästa jag vet och nu blir det åka av.

Ankare G står vid toppen och peppar, han är snäll, han säger att jag ser stark ut, fast det inte går så fort uppför. Och halvvägs ner för backen mot lagkamraterna H och M börjar jag känna mig illamående, men jag trycker på de sista metrarna och kastar av mig ryggsäck och bildäck på marken så att kamrat M kan springa vidare. Och jag veeeet att jag borde ställa mig upp med händerna över huvudet för att få in syre i systemet, men det går inte just nu, jag känner mig yr och illamående och rasar ihop på alla fyra för att få tillbaka kontrollen över kroppen. Efter en liten stund kan jag ställa mig upp, och efter ytterligare en liten stund känns det bra igen. Spyfys med instruktör J. Det har nog aldrig hänt tidigare. Jag skyller på den där korvmackan så tajt inpå passet. Men känner mig ändå nöjd. Jag pressade mig själv den här gången.

I övningarna som är kvar får jag begränsa mig själv för att inte slita för mycket på ljumsken, och det är svårt, jag har slagit på tävlingsnerven för det här passet och vill egentligen pressa mig själv. Men jag vet att det inte är särskilt klokt. Så jag går i krabbgång sista varvet på ankgången, och promenerar uppför när de andra springer backintervaller. Det känns inte bra, det känns som att jag sviker gruppen när jag inte tar ut mig på samma sätt som de. Men jag vet att det är rätt beslut. Tråkigt och moget.

Därefter springer vi tillbaka till idrottsplatsen och vi hoppar och stretchar och sen väntar vatten och banan och den lilla cykelturen hem. Och nu skiner faktiskt solen, och det här känns som en riktigt bra dag. Precis som jag förutspådde.