Den tysta revolutionen

Och det här är också så mycket jag.

När jag läste Linus Jonkmans bok "Introvert - den tysta revolutionen" i maj, förändrade den min värld. Inifrån. Nu läser jag ett blogginlägg av honom.

"Vissa tycks ha utvecklat en svältfödd hunger efter uppmärksamhet. De deltar inte för att interagera utan för att dominera. (...) De lyssnar på det du säger, inte för att ta till sig dina ord, utan för att hitta vägar in med deras egna. (...) Det är en övning i status, inte i kommunikation."

Det är precis just detta som är så ansträngande för mig i vissa typer av sociala sammanhang. Jag vill inte delta i det där spelet, och ändå måste jag, för det är bara genom poäng i det spelet som man kan få kul arbetsuppgifter på jobbet, högre lön, kanske få ett nytt jobb eller träffa nån som man skulle kunna bli ihop med.

Det känns som att jag kämpar och kämpar allt vad jag har för att hänga med, slå mig fram, kasta mig in och göra min röst hörd, men det räcker inte. Att hela tiden pendla mellan att jag tycker att jag tar för mycket och för lite plats. Och det är precis just detta som gör situationer där detta saknas så avkopplande för mig.

Jag har skrivit om hur det kan kännas som att komma hem när jag har befunnit mig i militära sammanhang. Såhär:

"(...) allt är tydligt och klart och uppstyrt och det är inte en massa känslor och mänsklig rangordning som styr utan liksom i-n-f-o-r-m-a-t-i-o-n. Och jag vet att det låter fyrkantigt, jag känner mig som att jag har aspbergers när jag säger det, men det är så otroligt skönt att kunna vila i. Jag, som är en hyfsat känslig och responsiv individ som tar in alla sociala spel, koder och positioneringar runt omkring mig, och som dessutom har ett jobb där jag förväntas vara kreativ och leverera på hög intellektuell nivå, kan tycka att det är enormt vilsamt att få ibland få slippa sånt"

Det där skrev jag för mer än två år sen. Då visste jag bara att detta var en obotlig del av min personlighet.

Den vanligaste förbättringskommentaren jag hade fått från överordnade på jobb, min familj och några av mina nära vänner var: Ta mer plats! Ja men SÄG det då! Du ska stå längst fram och sjunga solo! Varför har du inte sagt det här FÖRUT! (=varför ställer du dig inte längst fram och breder ut dina oreflekterade, ofiltrerade upplevelser över tillvaron med jämna intervall, jag gör ju det?! Varför har inte JAG tillgång till alla dina tankar i samma stund som de uppenbarar sig för dig - det är ju orättvist att du ska gå och hålla på dem!)

Jag visste inte att det hade ett namn, eller att fler kunde känna som jag. Att förstå att det är så är verkligen en tyst revolution, i mitt huvud. I den yttre världen allt som förut, men inuti har allt vänts upp och ner.

Typiskt introverta att beskriva en revolution på det sättet.