Lojaliteten

Efter toppenpasset i måndags var jag faktiskt lite tveksam till om jag skulle gå och träna ikväll. Jag hade sovit och ätit bra, så egentligen var det ju inga konstigheter. Men såna där superpass brukar vara svåra att följa upp.

Mycket riktigt, min grupp blir tilldelad instruktör B och då vet man att det kommer att bli slitigt. Det börjar rätt bra med situps i par, samtidigt som ett par i taget springer från cykelvägen upp till vattentornet och vänder ner igen. Såna där korta löpningar är kanske min starkaste gren alla kategorier (vilket är bra när man t.ex. behöver springa till bussen) och när jag sätter iväg något före min parkamrat hetsar instruktör B henne: "ta henne!", vilket syftar på mig och naturligtvis aktiverar vinnarskallen i mig, det var väl avsikten. Jag trycker på lite extra, hon kommer ikapp, jag trycker på lite mer, och så där håller vi på hela vägen uppför backen. Jag har kul, och jag tror faktiskt att hon också har det.

Därefter: individuell cirkelträning i tio långa minuter, och det är mentalt hårt för mig, som lever för grupp- och parövningarna. När vi så småningom påbörjar återfärden, går vi i utfallssteg ner för cykelvägsbacken mot Fiskartorpsvägen. Inget särskilt, alltså. Då kommenderar instruktör B plötsligt framåtstupa ställ, och jag är usel på de där statiska styrkeövningarna numera, det börjar bränna i axlarna redan efter några sekunder. Jag behöver uppenbarligen öva på det där. Därifrån vill instruktör B att vi ska lyfta upp höger hand mot vänster axel, sätta ner och sedan lyfta vänster hand mot höger axel. Och så upprepa, fort, fort. Han räknar ner från tio, och om någon ger upp, börjar vi om från början igen, säger han.

Och jag som är alldeles ytterligt lojal med gruppen, måste ju göra det. Pressa mig igenom. Trots att framåtstupa stället till slut inte alls ser ut som nåt ställ, utan snarare som nån sorts banan, för det är halt på snön och svårt att lägga hela kroppsvikten på händerna. Jag försöker ett par gånger, men halkar, och det resulterar i att jag drar ihop kroppen istället, för att fördela vikten bättre. Det känns inte helt optimalt.

Vi springer vidare, och efter något tiotal meter kommenderar instruktör B samma övning igen. Denna gång på plan mark, med grus under snön, vilket hjälper något, men det börjar bli jobbigt nu. Vi springer igen, sen övningen igen. Och igen. Och igen. Och igen, fast den här gången med fötterna på en hög kant (= ännu mer mjölksyra i bröst/axlar). Om någon ger upp, måste alla börja om från början igen. Jag ger inte upp. Lojaliteten till gruppen.

Men mitt humör börjar svikta nu. När vi till sist har tagit oss in till entrén på idrottsplatsen och jag tror att det nästan är slut, och det bara är upphoppen kvar, kommenderar han oss ner i fem outhärdligt långa armhävningar.

Jag brukar alltid gå från passen med ett leende på läpparna. Men inte den här gången. Fan, det känns inte bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, vilket är ännu mer frustrerande.

Jag beklagar mig för J och A ute i korridoren, de försöker peppa upp mig. Men det funkar inte riktigt. Jaja, tänker jag, varje pass kan inte vara en stor upplevelse. Det är väl bara så det är.

Därefter har jag sällskap ut med kamrat L, som normalt är rödväst, men som också tränade i min grupp ikväll. Vi småpratar om passet och hur jobbigt det är när instruktören gör hela gruppen ansvarig för varandra på det där sättet, som ikväll. "Ja, man pressar sig ju verkligen då", säger kamrat L.

Och då går det upp för mig. Hon har rätt! Djävlar vad jag pressade mig på den där övningen ikväll, för gruppens skull. Det hade jag aldrig gjort annars. Och det är bra. Kamrat L viker av mot tunnelbanan och jag känner att jag vill gå tillbaka in, till J och A i korridoren och berätta om min insikt. Jag gör det.

"Du ser", säger J. "Det blir vad man gör det till. Du gick ut med en hatt och kom tillbaka med en annan". Jag håller med, jag är glad, och till sist kan jag gå från passet med ett leende på läpparna.