Som vapnet

Jag kämpar uppför. Svetten rinner från mina knäveck och fukten som har satt sig på baksidan av ryggsäcken svalkar min rygg. Även om jag inte har någon spegel kan jag känna att jag är röd i ansiktet. 

Det är 28 grader varmt och luften är tjock av fukt. Ändå känns det friskt, på något vis, det kanske är vindarna. Eller så är det den milsvida utsikten som ger andrum. Jag är på en halvdagshajk i Yosemite, USA:s första nationalpark. Mil efter mil sträcker den ut sig i det knastertorra Kaliforniens inland, med sina djupa skogar, mäktiga klippblock, orörda vattenfall. 

De nordamerikanska indianerna har många sägner att berätta om det här stycket land. Och det är inte så konstigt. Min första tanke, när jag kom körande på de slingriga vägarna från Highway 41, körde genom tunneln, kom ut på andra sidan, och fick se Yosemite Valley breda ut sig, var: det är inte konstigt att man blir religiös när man kommer hit. (Faktiskt samma tanke som när jag smällde upp rullgardinen på nattåget från Kairo till Luxor och överväldigades av grönskan och färgerna i Nilens bördiga flodlandskap.) 

Jag försöker föreställa mig hur de första indianerna smög sig in i denna stora, stumma naturupplevelse, bland klippformationerna som gör människan så liten när de reser sig mot himlen, vilda fåglar, fiskar och djur i mängd, och träd som har vuxit sig stadiga under flera tusen års tid. De måste ha blivit förundrade. Det blir jag med.

Jag kämpar vidare uppför. Jag snubblar mig fram på en stenlagd led i den stekande solen, den ringlar sig som en orm längs bergssidan. Trappstegen är höga och jag får upp flåset rejält, jag är nog uppe på maxpuls och vänder några gånger. 

Efter en ganska lång stund, säg en halvtimme, kanske mer, inser jag att jag går och håller min kamera i ett fast grepp i högerhanden. Det är en systemkamera, rätt så dyrbar, men jag bär den egentligen i en rem runt halsen. Jag skulle kunna släppa och låta den dingla, och fokusera min hand på att hålla balansen på den branta stenläggningen.

Varför? Efter att ha tänkt ett slag kommer jag på det. 

Jag håller den som vapnet. 

När vi gick långt i det militära, var vi alltid tvungna att bära vapnet i handen, även om vi kunde ha släppt det och låtit det dingla i vapenremmen runt halsen. Och jag som är så kort, var alltid tvungen att lyfta det i uppförslut, så att det inte skulle slå emot mina knän och hindra min stigning.

Det är samma känsla nu, fast jag har ingen pluton med grabbar med mig den här gången, jag är ensam. Men jag kämpar på i marschtakt uppför, jag bryr mig inte om att jag blir svettig, jag går femtio och rastar tio, luftar fötterna och tar några mandlar och lite vatten. Därefter säger jag ”rast/vila slut”, tyst för mig själv i mitt huvud, och så kör jag igen. Jag är där. Fast i Kalifornien istället för Enköping. Och med en kamera i handen istället för en AK5:a.