Journalisten Jenny Strömstedt skrev en uppmärksammad artikel i Expressen häromdagen, betitlad "En ny generation som vill glida genom livet". Hon menar att unga idag Känner Efter alldeles för mycket. Det handlar om gymnasister som sjukskriver sig fastän de inte är sjuka, körkortselever som skriver teoriprov (och förstås misslyckas) utan att ha pluggat över huvud taget, och mellanstadiebarn som otåligt frågar fröken istället för att försöka ta reda på svaret själv. Vilka av våra OS-medaljörer hade kunnat stoltsera med guld om de hade Känt Efter hela tiden?, frågar hon retoriskt.
Det är förstås ett tacksamt ämne att rasa över. Alla kan vi känna igen de här exemplen, och alla kan vi förnumstigt sitta hemma i soffan och hålla med och uppröras över ungdomens förfall.
Hon kanske inte syftar på 80-talisterna. Jag hoppas inte det, för jag känner faktiskt inte riktigt igen mig. Jag skulle säga att de flesta av mina vänner, mig själv inkluderad, Känner Efter lite för lite. Tre av dem, alla högutbildade, motiverade, drivna unga kvinnor, har varit sjukskrivna för utmattningssymptom före 30 års ålder. De har kämpat med omöjliga arbetssituationer, i såväl privat som offentlig sektor, för många arbetade timmar, inkompetenta chefer och obefintlig arbetsledning. De har inte tagit "en extra sjukdag" för att verkligen Känna Efter att de är friska. De har gått till jobbet ändå. Med feber, förkylning och huvudvärk. Till sist gick det inte. De blev tvungna att Känna Efter. Och då blev de sjukskrivna, av läkaren, inte av sig själva.
Jag tänker på det här när jag är ute och springer i Lilljans ikväll. Sju kilometer, i ett mycket ojämnt tempo. Det går inte fort, men jag tar mig runt.
Jag har aldrig haft problem med att Känna Efter för mycket. Min utmaning har varit den motsatta. Att det är okej att lyssna på min kropp och avstå, ställa in eller hoppa av har jag fått lära mig steg för steg. För att man måste kunna det också. Eftersom ingen annan kommer att göra det åt dig.
På senare tid har jag verkligen börjat uppskatta yoga, just av det skälet. Det kan verkligen vara skönt att få sjunka ner på yogamattan efter en hård dag på jobbet och Känna Efter. Men det är inte mitt naturliga "modus operandi", som GW skulle ha sagt. Jag Genomför. Jag känner inte efter.
Det tänker jag på när jag springer mina sju kilometer. Det enda sättet att göra det här på, är nämligen att ha fokus framåt. Visualisera hur jag flyger uppför och flyter nedför backar. Öser på i raksträckorna och tar kurvorna med glans. Tänka på målet. Och hela vägen fram till målet. Mitt naturliga modus operandi. Och min eviga förbannelse och välsignelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar