Slut med tramset

Jag kom dit med dåligt humör. Jag ville brottas och slåss, och var nära på att gå över till rödvästarna vid uppställningen i början. Huvet ville det, men kroppen hade inte orkat. Jag var förståndig och tänkte på kroppen istället för på huvet. Det var tur det.

För instruktör R körde rätt hårt med oss i 75 minuter. Det kändes i alla fall så efter två veckors träningsuppehåll. När det är nästan slut kommer vi fram till diket. Det där förbannade, älskade diket. Han måste skämta, tänker jag först. Men nej. Det är bara att hugga i. Och genomföra, slutföra. Det är inte vackert, men det går. Och jag trampar ner i kanterna, i leran, först försiktigt, sedan med ursinne och glädje och stor kraft. Det stänker upp längs hela underbenen som blir lerigare och lerigare. Jag njuter.

Nu får det vara slut med trams. Träningsuppehåll alltså.

Och nu smattrar regnet mot rutan.