Plottrigheten

Som många andra den här helgen läser jag Bengt Ohlsson i DN och känner igen mig.

Jag hade en liknande inställning som Bengt när jag sökte till den Grundläggande Militära Utbildningen för tre år sen. Jag hade en grundläggande, vag känsla av vad det militära försvaret var, att det på något sätt behövdes, fast svårt att säga precis till vad, i Sverige idag.

Jag hade högskolepoäng i kurser som freds- och konfliktkunskap, jämförande politik, internationell politik, politisk psykologi och asymmetriska hot och terrorism.

Jag hade lärt mig att göra scenariespel av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Kashmir, förstå kvinnorörelsens organisering i Ryssland under 1990-talet och plocka ut mekanismerna i varför palestinska Hamas fortfarande bär vapen, trots att de har vunnit demokratiska val. I huvudet. På pappret.

Men det var en pusselbit som saknades. Jag förstod inte hur de som utförde de här uppgifterna fungerade, på marken. Jag trodde inte att de var blodtörstiga mördare och psykopater, allihop. Det verkade på något sätt inte rimligt.

Jag hanterade min osäkerhet genom att försöka lära mig mer. Jag sökte till GMU och kom in och satte mig på tåget till Enköping och var svalt avvaktande till hela grejen. Jag var nästan tio år äldre än alla andra, jag hade högskoleexamen och arbetslivserfarenhet och hade rest på egen hand genom Guatemala och Egypten. Jag ville se hur jag skulle reagera på det här experimentet.

De tidiga morgnarna, sena kvällarna, slitet i skogen, befälen som inte gjorde skillnad på någon (inte ens på viktiga mig!), allt det bröt ner min distans, jag blev en del av gruppen precis som alla andra. Jag försökte hålla emot, men till sist det gick det inte. Och tur var väl det.

För det var först då jag kunde förstå hur de som utför de här uppgifterna fungerar. Det var ju därför jag hade tagit mig dit.

Bengt Ohlsson skriver:
"Jag skulle kunna ägna en fundering åt varför jag som artonåring tyckte att det kändes så ovärdigt att underordna mig de här reglerna, och varför jag nu med en axelryckning underkastar mig dem.

Som artonåring odlade jag konspiratoriska föreställningar om att ”de” ville ta ifrån mig all initiativförmåga och förvandla mig till en robot. Att det var därför de plottrade med sina meningslösa små bestämmelser.

Trettiotre år senare är det uppenbart för mig att plottrigheten hör ihop med militärens våldsmonopol, och all död och förödelse den rymmer. Att det är därför de i varje detalj vill inskärpa att det här inte är vilken verksamhet som helst. Och att de inte för en sekund låter oss glömma det."

Militärt våld är djävligt knepigt. Det är egentligen mest verkningsfullt innan det sätts in, som hot, och det ställer förstås till med en massa lidande och svårläkta sår i åratal, ja, kanske generationer framöver. Våld löser inga konflikter, varken på dagisgården, i hemmet eller i storkrigen. Förebyggande arbete måste alltid vara mer effektivt. Så är det. Men hur ska man göra då? Den dagen våldet riskerar komma hit?

Jag vet inte. Precis som Bengt Ohlsson skriver jag: jag vet inte jag vet inte jag vet inte. Jag vet bara att jag ville lära mig något om hur alla delar av den politiska konflikten fungerar. Också de praktiska, de som politikerna och journalisterna och freds- och konfliktprofessorerna gärna har åsikter om.

Och något fick jag lära mig.

Jag rycker in i augusti 2011.