Ett steg i taget

Ja, djävlar. Det var länge sen jag var med på ett rödvästpass. Över ett år sen, närmare bestämt. Och det visste jag ju, men nu fick jag det bekräftat ännu en gång: de är ju fucking ke-ray-zee. Hela bunten.

Instruktör J frågar mig redan i omklädningsrummet om jag ska träna med röd grupp ikväll, och jag svarar bestämt att där är jag inte. Än.

Så jag ställer upp bredvid kamrat L i gröna gruppen, tills instruktör J kommer ut och vi förstår att det är han som ska leda de röda ikväll. Vi sneglar på varandra. Ska vi gå över? Jag känner mig pigg och lätt i kroppen. Varför inte? Vi gör det.

Hoppas han är snäll, hinner jag tänka innan jag rättar mig själv med favoritpepptalket från den där amerikanska fotbollscoachen. "I will not have to worry about him being kind! I will define myself! I will write my own praises!" Och det är nog tur att jag hinner tänka de tänkarna, just idag.

Instruktör J berättar att vi ska springa fem treminuters intervaller stridsparsvis, med tre minuter vila (i betydelsen lätt jogg) emellan. Tre minuter låter ju inte så mycket, men man kan hinna med rätt mycket på tre minuter. Boxas en rond, åka tunnelbana mellan Zinkensdamm och Slussen eller framföra valfri schlagerlåt, till exempel hela "Diggiloo Diggiley", inklusive stick, tonartshöjning och stöveldans.

När det gäller intervaller är tre minuter stört lång tid. Alltså verkligen stört.

Jag teamar upp med kamrat L, som brukar träna med rödvästarna, men som efter frånvaro och sjukdom har kört grönt ett tag. Jag tänker att vi kanske håller samma tempo, ungefär. Det ska visa sig vara helt fel.

Första intervallen. Vi tar Årstabron över till andra sidan Årstaviken. Jag har nog varit för optimistisk när det gäller tempot, tänker jag när jag efter halvannan minut börjar halka efter kamrat L. Hon peppar, men det räcker inte riktigt till just nu. Jag flackar med blicken ut mot ljusen i Liljeholmen, försöker få fatt i andningen. Först efteråt kommer jag på att jag ju är höjdrädd och brukar tycka att det är lite småläskigt att gå på höga broar. Men det har jag totalt glömt bort när jag springer där. Jag har bara en sak i tankarna: att ta mig framåt. Att ta mig framåt och inte halka alltför långt bak i gruppen. I vilan säger jag till kamrat L att hon ska köra för sig själv. Jag vill inte dra ner hennes tempo och jag vill inte bli stressad av att inte orka med. Vi delar på oss.

Andra intervallen. Ner för backarna, på andra sidan bron. In i mörkret i skogen, utan vare sig gatlyktor eller pannlampa. Nu går det inte jättefort, av förklarliga skäl.

Tredje intervallen. Liljeholmskajen. Det sliter i luftrören och nu har jag mjölksyra i underarmarna. Tänk på det en liten stund. Hur du lyckas få mjölksyra i underarmarna när du springer. Det måste vara för att jag gör något rätt, tänker jag och minns att Naprapat G brukade säga att han har mer träningsvärk i armarna än i benen när han har löptränat. Jag uppmärksammar tekniken och löpsteget och allt annat naprapat G har lärt mig. Det går något lättare. Naprapat G, alltså. Vad skulle jag gjort ett sånt här pass utan honom.

Fjärde intervallen. Uppför trappan, upp på Liljeholmsbron och ner för trapporna på andra sidan igen, in i Tantolunden. "Vad fan har jag gett mig in på", flämtar kamrat R till mig. Den tanken kommer och går hos mig också, under hela passet. Vi två ligger sist under hela den här övningen, och vi är grönvästar, inte röda. Vi ska inte vara här. Den nakna asfalten känns slirigt som ett parkettgolv under mina ståldubbade skor, och mina vader börjar domna av efter trapplöpningen, jag får ingen kraft alls därifrån just nu. Jag försöker bortse från det. Tänka att jag inte behöver vaderna för att springa. Dra mig framåt med hjälp av baksida lår istället. I baksida lår är jag alltid stark. Det går något bättre.

Femte och sista intervallen. Sedan får vi vila. Och vatten, det har han lovat. Jag sätter iväg något före kamraterna R och R, men får hållkänning efter någon minut och halkar efter igen. Instruktör J ropar något om hur lång tid det är kvar och jag hör inte riktigt, men jag gissar att det är runt en minut. Han ropar strax igen och nu säger han, mest till mig och kamrat R som springer närmast: "Tio sekunder kvar. Nu vill jag att ni ökar. Gör det", som vore det den enklaste sak i världen. Som om vi stod uppställda i korridoren på logementet och han bara har sagt åt oss att lägga ner värmetröjan i stridssäcken. Och på något märkligt sätt funkar det. Jag ökar. Trots att det inte är möjligt.

Vi får pusta en liten stund och söka samband med stridsparskamraten. Den välbekanta, metalliska smaken dyker upp i munnen. "Det är tydligt", säger jag till kamrat L när vattenflaskan langas mellan kamraterna, "jag är inte på rödväst-nivå i löpningen". "Mm", svarar hon. "Men man kommer ju aldrig dit om man aldrig övar".

Så. Djävla. Sant. Det här passet är ett bevis på det. Jag var en bra bit utanför min comfort zone och halkade ikväll. Just nu vill jag bara ta mig tillbaka in, till varm dusch och yllefilt i tv-soffan och hembakad pizza.

Men jag vet att jag tryckte ut kanterna på den där zonen lite till.

Ett steg i taget.