Det finns en anledning till att Oskar Linnros "Genom eld" ligger självskriven på min Pannbenslista på Spotify. Ända sen han släppte låten 2011 har den symboliserat militärträningen för mig.
Det börjar med ett syntigt, pampigt intro. Man fattar att han har ambitioner med den här låten. Att han vill förmedla något.
Sedan lägger han till mer synt, gitarr, bas och trummor. Ljudet växer. Det allra första han sjunger är "Sträcker upp mina händer, tror att det här kan vara början på nåt stort.
Jag står precis på gränsen, och horisonten är nån annans konstruktion".
Det räcker egentligen så. Han hade kunnat sluta där. Jag får upp bilden av hur vi står uppställda på två led linje på idrottsplatsen eller det Andra stället och med fjärilar i magen undrar vad som komma skall.
"Horisonten är nån annans konstruktion" blir i mitt huvud en bild av erövringen av nya, okända marker, som särskiljer militärträningen från andra träningsformer. Att horisonten, i meningen så långt jag kan se, den gräns för vad jag klarar av, inte behöver vara min gräns. Att den är skapad av gympalärare och föräldrar och storebröder och mig själv tidigare i livet, och att min horisont kan sträcka sig längre än så, att jag kan komma någon annanstans.
"Brukade hata mig själv", sjunger han sen.
"Måndag-fredag blev en kedja kring min fot.
Men det är nånting ikväll som får mig att tro att vi kan gå genom eld."
Hata är kanske ett väl starkt ord. Men tolkat som att något skaver i vardagen, att man inte riktigt är nöjd med ekorrhjulet, att man vill uppleva mer, klara av mer, känna mer, har han just beskrivit den resa som så många rookies och andra nykomna militärtränare upplever och beskriver, om och om igen, i Facebookgrupperna och i fysiska möten med mig och andra.
Alla som har provat på militärträningen har nog upplevt känslan att "hjärtat pumpar utav nitroglycerin", åtminstone ibland. Och stickets "om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?" blir till en uppmaning att våga gå utanför sin egen comfort zone. För hur kan du vara säker på att du inte kan krypa i ett lerigt betongrör, eller att det inte är din grej att klättra över en tre meter hög grind, om du aldrig har provat?
I andrarefrängen kippar han efter andan.
Basgången är en förhöjd puls.
Trummorna fötter som obevekligt fortsätter att sättas i marken, framåt, framåt.
Nu åker vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar