Vägen tillbaka

Underligt egentligen. Ibland kan man minnen dyka upp så starkt att det nästan känns som att man är på två ställen samtidigt. Kroppen minns.

Under en fältövning på GMU hade vi haft utbildning i sprängteknik, och den hade som brukligt spräckt tidsschemat. Det höll på att mörkna, och kanske blåsa upp till oväder, regnet hängde i luften. Efter att ha fattat beslut om att låta bli att ta på regnkläder sätter vi iväg. Tillbaka mot tältförläggningen. Vi kommer ut ur skogen från vänster och börjar ta oss an grusvägen som vi vet ska ta oss tillbaka. Befälet, som vi vanligtvis brukar tycka om, drar upp tempot ganska rejält till att börja med. Han har kommit för att hämta oss och har ingenting att bära på den här gången. Det har vi.

Skogen öppnar sig och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning, där vi ska ta vänster. Jag sträcker ut steglängden och försöker haka på, för jag går, som oftast, först. Jag kommer upp i puls. Kroppsvärmen stiger över kragen på fältskjortan och jag önskar att jag inte hade den stängd, men det var ju kallt nyss, när vi satt och väntade. Svettdroppar börjar tränga fram under hjälmen. De tar sin väg ner för pannan, ner över ögonlocken, det blir suddigt och jag kan inte torka bort det nu, jag bär ju på vapnet, så jag blinkar för att hjälpligt kunna se igen. Egentligen behöver jag inte kunna se. Jag behöver bara kunna gå. Axelremmarna från stridssäcken skär ner i axlarna. Egentligen är det här inget svårt, jag menar, det ser inte svårt ut, förmodligen, och det gör mig frustrerad, för just nu känns det djävligt svårt. Jag trycker mig mot gränsen av min förmåga, över gränsen. Men det hjälper inte. Jag, vi, halkar efter allt mer. Sedan ökar han. Han skriker till oss, jag minns inte exakt vad, men förmodligen något om att hans mormor inte ens går så här långsamt med rullator.

För några veckor sedan sprang jag reflexbana i Nacka tillsammans med några kamrater från militärträningen. Vi tar oss genom snårskog. uppför och nerför branter, igenom djupsnö och längs med skogsvägar. Så öppnar sig skogen och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning. Vi kommer ut på vägen från vänster. Det är mörkt, fuktigt, molnigt.

Och plötsligt är jag där igen. På GMU, med befälet som skriker framför mig, samma fält, samma skogsväg, fast någon helt annanstans. Den här gången känner jag mig stark i kroppen. Så jag trycker till med baksida lår och spurtar, allt vad jag har nedför det svaga lutet på grusvägen. Jag sprintar som Usain Bolt, med armarna, framåt, jag vet att det här inte är ett hållbart tempo för fem kilometer, men det är inte det viktiga nu, det viktiga nu är att visa det där befälet att jag visst kan ta mig framåt snabbare än hans mormor med rullator.

Jag vet inte varför det där minnet dyker upp just nu, eller vart det tar vägen sen. Alldeles strax är jag tillbaka i pannlampornas flimrande, flackande ljus en januarieftermiddag i Nacka 2014. Men när vi kommer fram till korsningen vill fötterna ta vänster, för de vet att det är vägen tillbaka till tältförläggningen.