Min kamp

Jag har förstått att en del gestaltar sina motgångar i musik. De kan bli till låtar och texter. Andra dansar, målar, sjunger fram sin ilska, sin besvikelse, sina separationer. För några tar de sig uttryck i för mycket sprit, för andra i för lite mat, för ytterligare andra i smala skärsår på insidan av armen eller i gap, skrik, ringa misshandel och resten av natten i fyllecell.

Jag har lärt mig att gestalta mina motgångar i fysisk träning.

Och jag menar verkligen "lärt mig", för det har varit långt från självklart. Sedan träningen blev en grundläggande del i mitt liv för fem år sen har den stegvis blivit allt mer av en ventil för slitningar i relationer på jobbet, privat och till mig själv.

Inte sällan är det först i efterhand jag förstår hur mycket fysisk aktivitet har hjälpt mig bearbeta grejer.

Den intensiva kamp mot det egna psyket som militärträningspassen i regel utgör kan i mina mörka stunder uttrycka den kamp jag just då utkämpar på en annan arena i mitt liv. På passet får kampen kött och blod, och jag får möjlighet att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag klarar mig själv. Att även det som till en början verkar omöjligt går att genomföra. Att kamraterna finns där med en hand i ryggen, om jag skulle behöva. Känna att det gör ont, men också att det går över. Och få en klapp på axeln när det är slut. En 75-minuters version av problemet jag brottas med för dagen. Med happy end.

Dessutom händer något på riktigt när man tränar, det är inte bara i mitt huvud. Det är en kemisk cocktail av endorfiner + oxytocin + adrenalin och, om man har tur, lite d-vitamin i form av solljus. Det är så gott som fysikaliskt omöjligt att få en snedtändning på den kombinationen. Jag har skrivit om det förut.

I perioder har det inte varit möjligt för mig att träna militärträning. Det har känts för tungt både psykiskt och fysiskt - men har ändå varit sorgligt och frustrerande, för jag har velat men inte kunnat. De där dagarna när jag bara hade sovit två timmar och kanske tre natten innan. Men då hittade jag andra lösningar. Yoga och simning. Och med något högre energinivåer har jag kunnat styrketräna och klättra. Och springa.

Att träna regelbundet förutsätter disciplin och motivation, det tar tid i vardagen och kräver ibland ett djäkla massa livspusslande. Men för mig har det blivit viktigt, ja, botten-på-Maslows-behovstrappe-viktigt, syre-och-rent-vatten-viktigt, att kunna göra någonting med min kropp.

Det är jag tacksam för.