Laget före jaget

Jag har skrivit in absurdum om hur mycket militärträningen har gett mig. En del älskar att läsa om det och längtar till nästa inlägg, andra har svårt att relatera och kan tycka att det blir tjatigt. Ytterligare några ser det som en beskrivning av en sekt. Om du anser dig tillhöra någon av de två sista grupperna utfärdar jag härmed en varning.

Militärträningen har för mig inte varit en träningsform vilken som helst. Den har givit mig och många andra mod och möjligheter att utforska nya sidor av världen och oss själva. Och faktiskt, det som många i vårt samhälle drömmer om: bli någon annan. Någon som kan springa fjällmaraton till Sveriges utpost och tillbaka igen. Ja, den kortaste av tre klasser, och ja, vi kom in långt efter pallplats. Men vi genomförde, vi gav inte upp, vi är glada och vi är fortfarande vänner. Märkte du nu att jag använde ordet vi fyra gånger. Det är inte en slump.

Det handlar om vi:et. "Laget före jaget" som klämkäckt inpräntats i oss under GMU. Ansvaret och tryggheten.

Vid ett tillfälle under fjällmaratonet, som avslutades igår kväll, tappar jag kamrat E ur sikte. Vi går omkring på en dimmig topp och letar efter orienteringskontrollen som vi är helt säkra på måste finnas där, och som en kort stund senare ska visa sig finnas på den riktiga toppen, någon höjdkurva högre upp.

Det tar bara några sekunder tills jag får syn på honom igen. Men skräcken hinner fram till mig med sin dimvåta nos, om än bara för en millisekund. Ensamskräcken.

Hur gör man på fjället, i dimman, i snön, med kartan, kompassen, maten - ensam?

Så länge vi håller ihop, kan vi klara vad som helst. Alltså verkligen vad som helst. Till exempel 2200 höjdmeter på 30 kilometer på två dygn och nästan nollgradigt i nattlägret.

Men om vi tappar varandra, klarar vi ingenting. Då kan minsta uppgift kännas oöverstiglig. Det är fjällets orimliga och självklara matematik.

Det är också militärträningens matematik, i miniatyr. Bara sjuttiofem minuter under någorlunda kontrollerade former, några tunnelbanestationer bort. Men samma utdragslåda i hjärnan, och hjärtat. Laget före jaget.

Jag antar att om man staplar tillräckligt många såna där sjuttiofemminuterspass på varandra, och gör dem till vardag, och öppnar den där utdragslådan så vanemässigt att den till slut rullar ut av sig självt, liksom på kullager - då har man till sist samlat ihop till tillräckligt mycket "laget före jaget" för ett fjällmaraton.

Och det är klart, några benböj skadar ju inte heller.