Lumpen

Det är torsdag kväll och jag har velat i ungefär ett dygn om jag ska gå och träna eller inte. Det har varit en lång och intensiv dag med många tidspassningar och intellektuella och sociala leveranser staplade på varandra.

Jag tror ändå att det kan vara bra för mig att gå och träna. Så jag smiter från vinminglet som är arbetsdagens sista programpunkt, tar med mig ryggsäcken in på toaletten, och klär om från topp till tå i det lilla utrymmet. Klänning och silverarmband av, ylleunderkläder och Dobsoms R90-brallor på. Med mössa nerdragen över öronen slinker jag obemärkt ut genom vimlet. Trots att jag nyss har stått på scen framför dessa människor i fyrtiofem minuter och kommenterat en rapport, känner ingen igen mig. Det är så här Stålmannen måste känna sig, tänker jag.

På väg till återsamlingsplatsen blåser det kastvindar och det känns faktiskt rätt ruggigt. Fyra grader och grå himmel över Södermalm. Oktober. Men nu är jag ju här, och det finns bara en väg härifrån: framåt.

Vi ställer upp och min grupp får instruktör A tilldelad. Jag vet att det kommer att bli roligt. Det blir det nästan jämt med instruktör A.

Instruktör A kör sin sedvanliga militärstil med oss, eller ska jag kanske säga lumpenstil. För det känns verkligen som lumpen när han skriker att om man ligger sist ska man öka, suckar över att vi är för långsamma, delar ut straff när vi inte fattar instruktionerna. Vi får tidspassningsövningar, vi får göra om och göra rätt, vi får räkna in gruppen. Vi ska inte ifrågasätta instruktören, vi ska anpassa oss. Om jag kände mig som Stålmannen för en halvtimme sen, har instruktör A definitivt tagit det ur mig nu.

Det är högt löptempo genom mörklagd snårskog och hårda styrkeövningar och noggrann ålnings medelst hasning med kollektiv bestraffning när rumpor syns i luften. Jag sliter i planka-upp-och-ner och letar efter andan i löpslingorna.

Efteråt säger han till oss: varenda en av er ska tänka till på att ni kan gå upp en nivå. Till röd grupp. Där är det ingen vattenpaus, högre löptempo, mer av allt och inte så mycket snack. Men ni klarar det.

Det kommer som en överraskning. Han som har skrikit och skällt på oss hela passet. Men sen kommer insikten ifatt: det är ju så det är. I lumpen.

Jag ler lite snett för mig själv och tänker att det är precis det här jag gillar med instruktör A:s pass.

Först när jag har slagit mig ner på tunnelbanesätet ser jag i lysrörsljuset hur leriga mina byxben är. Ålning medelst hasning. Oktober. Mmm. Det var rätt för mig att gå och träna ikväll.