Köra igen

Det här upplägget med återhämtningsvecka var fjärde vecka verkar funka som jag har tänkt. Ingen militärträning eller löpning de veckorna, bara icke-pulshöjande aktiviteter. Och de hjälper mig att höja blicken, testa nya träningsformer. Dessutom var jag taggad när jag kom till passet ikväll. Nio dagars militärtränings- och löpuppehåll har den effekten.

Måndag, tisdag och onsdag förra veckan blev det mest promenader, på torsdagen yoga och på fredagen simning inkl. bastu. Därefter - klättring på led med högre svårighetsgrad än vanligt i söndags. Kamrat M, som säkrade mig, sa: "Det var starkt att du inte släppte där", efter ett tillfälle då jag tillfälligt hade tappat fotfästet och klamrat mig fast med händerna så gott jag kunde. "Ja…", svarade jag förvirrat. "Det är väl fusk att släppa?" Hon log när hon svarade: "Jo, fast det kan man ju göra ändå". Jaha, tänkte jag. Men det gör man ju inte. Det där älskade, förbannade pannbenet. Jag kommer nog aldrig lära mig. Att det är OK att ge upp.

Det är jag längst där uppe!

Så ikväll: rött pass på det Andra stället. Instruktör J inleder redan i uppställningen med att bygga upp scenen: "Det här passet kommer att kännas obehagligt. Särskilt för vissa muskelgrupper, som bål, ben och armar." Vi börjar bubbla där vi står på två led linje. Vad ska hända nu? Vad är det som kommer att bli obehagligt? Glatt förväntansfulla, något nervösa trippar vi iväg och jag klistrar mig fast vid kamrat A:s skosulor. Det enda sättet. Sedan följer ett strålande varierat pass där instruktör J och ankare E bjuder på både enarmsarmhävningar, långlöpning på Söder Mälarstrand och lerig backlöpning med Tjurrus-känsla. Och efter 3 x 40 sek roddrag med egna kroppsvikten känns de där underarmarna från klättringen faktiskt lite mer.

När vi gör svåra styrkeövningar, som enarmsarmhävningarna, jobbar vi stridsparsvis så att kamraten stöttar upp bröstet på väg ner mot marken. "Våga släppa", säger instruktör J när han går omkring bland paren och instruerar oss. "Hon kommer att ta emot dig." Och när jag vågar släppa, och falla mot marken, tar kamrat M mycket riktigt emot mig. Jag märker att det går. Tillit. Och det enda rimliga sättet att lyckas göra enarmsarmhävningar, när man inte är så stark än. Fint.

När vi springer längs Söder Mälarstrand, mot den plats nedanför Münchenbryggeriet där vi brukar få bada om somrarna, halkar jag efter i kolonnen och orkar inte riktigt hålla uppe tempot. Då kommer kamrat M upp vid min sida. Han springer där ett tag, utan att säga något eller sätta en hand i ryggen. "Spring om mig om du vill det", säger jag, som känner mig lite frustrerad av att ha halkat så långt efter. "Nej, jag tänkte bara dra dig lite", svarar han. "På ett artigt sätt". Så fint. Och som en tacksamhetsgest, för att jag vill visa att det funkar, ökar jag tempot och kommer upp i höjd med instruktör J. "Bra", säger kamrat M till mig och lägger sig bakom i kolonnen igen. Fina, fina kamrat M.

Efter det tar vi oss upp på sidan av Skinnarviksberget och vaderna stumnar igen, jag orkar inte, jag får en massa händer i ryggen, men jag vill bara ta mig framåt så gott jag kan i armkrok med min stridsparskamrat M, hon och jag, två grönvästar bland de röda. När vi till sist landar uppe på Yttersta tvärgränd säger instruktör J att han är helt slut. Fint igen. Att han bjuder på den. Jag med, som av en händelse.

Under passet: andan i halsen och mjölksyra i bröstet. Vi får "bråka" med stridsparskamraten, vilket innebär att vi brottas, puttas och sparras allt vad vi orkar, varvat med situps på den där plaskiga gräsplätten vid gångvägen under Ringvägen så att mina ylleunderkläder blir helt genomblöta. I vanliga fall skulle man ju aldrig komma på tanken att lägga sig ner i det där frivilligt. Men nu är vi endorfinstinna, varma och trötta, och vi gör precis som vi blir tillsagda. Och egentligen är det ju helhärligt att vi, vuxna människor, får hålla på såhär, det tycker kamrat M också, och bjuder på världens största leende till tack.

"Nu glider vi in på Tanto", säger instruktör J när vi springer den sista biten ner mot omklädningsrummet, och det känns faktiskt som en triumf, här kommer vi, rakryggade och stolta, och ingen djävel i hela världen kan slå oss nu.

Efter passet: slit i halsen och jubel i bröstet. Som kamrat H brukar uttrycka det. Linnea Henriksson uttrycker det så här:
"Ikväll så skapar vi nya minnen/Vi ska leva som unga igen
Försten i vattnet vinner/Och jag lovar komma hem igen"