Hektar och höjdmeter

Jag halkar till när jag sätter ner vänsterfoten i underlaget. Den fäster inte. Grus och större stenar rullar och slinter ned för bergssidan, faller tio, tjugo, trettio meter, olycksbådande, som för att varna mig, jag borde stanna nu. Jag klamrar mig fast mot bergväggen där smältvattnet droppar längs kanten. Jag skulle behöva ta ett stort steg ner för att komma till den avsats där kamrat E står. Jag förstår inte hur det ska gå till. Allt underlag bara glider under mig, jag får inget fäste. "Det här tycker jag är rätt obehagligt", säger jag till kamrat E, som fattar direkt vad han behöver göra. "Det är okej", säger han och sträcker ut armarna emot mig, som en vuxen som gör sig beredd att ta emot ett barn. Just nu känns det inte så dumt att kamrat E är både längre och tyngre än vad jag är.

Jag sväljer tvivlet och tar ett stort steg ner till kamrat E. Han fångar mig. Det känns stadigt. Nu är det okej.

Vi är i färd med att ta oss ner från den östra toppen på Pajep Kåppatjåkka, kryssa mellan fjällsjöarna och upp på Kåppastjårro på andra sidan. Hundra höjdmeter ner och hundra höjdmeter upp igen, på en dryg kilometer. Säsongens första snö har just piskat oss i ansiktet, det är brant överallt och vi har fattat ett beslut att bara ta oss ner någonstans. Vi är på tävling och kan inte gå och hoppas på flackare terräng.

Nästa passage är en stor fläck med glaciärsnö som jag först hade tänkt att vi skulle skråa snett över, för att komma ner diagonalt nedanför den. Men när vi kommer fram till snökanten inser vi att ytan är rätt hård, och hal. Det kommer att bli svårt att få fäste här också.

"Ska vi inte bara sätta oss på rumpan och åka kana nerför?", föreslår jag till kamrat E. Militärtränings-style. Han är genast med på idén. Vårt lagnamn är ju "Lätt och roligt", så vad skulle passa bättre än att åka lite kana på regnbrallorna mitt i den här stentuffa tävlingen?

Vi sätter oss på den hala plusgraderssnön och tyngdkraften drar oss snabbt nedåt. Med våra packningar på ryggen får vi lite extra vikt och skjuts utför. Vi skriker och skrattar som lyckliga barn på en lekplats, eller kanske ett lekland, för det här är vårt lekland idag, med hur många hektar och höjdmetrar som helst till vårt förfogande. Det blir en high five när vi har landat i blockterrängen och kontrollerat att vi inte har några skador.

---

Andra året på fjällorienteringen är det mesta faktiskt lätt och roligt. Mycket tack vare erfarenheten, att jag kan det här nu, det är inga konstigheter. Och kamrat E, som peppar och skojar mest hela tiden. Och vädret, som låter bli att vara så där överdjävligt som förra året. Frågan är om mina muskler, ligament och senor håller med. Träningsvärken kommer i alla fall sitta i några dygn till.