Illusionen

Konstgräset sliter i skinnet. I överarmar och vänster knä, eftersom jag har t-shirt på mig denna novemberkväll och eftersom revan i brallorna gör att de inte skyddar där. Jag tar mig fram medelst någon sorts ålning över den lilla fotbollsplanen, fast med händerna på ryggen. Det måste se något efterblivet ut. Jag försöker helt hastigt föreställa mig en situation där detta förflyttningssätt vore det allra bästa, och kommer bara på att man har typ fått sina armar bortsprängda. Men då kan man ju inte använda vapnet, så då är man rätt körd ändå. Hur som helst, så är det jobbigt.

För en liten stund sedan sprang vi runt fotbollsplanen, och varvade med brottning med stridsparskamraten. Varannan gång fick jag springa, och varannan gång sprang kamrat T och då vilade jag inne på plan. Jag kände mig lätt och pigg i benen i löpningarna, fast jag var märkligt slut varje gång det blev dags att brottas igen. Stor skillnad på vila och löpning där. Men säg den lycka som varar för evigt.

Instruktör J tog raskt ur mig löparlyckan med hjälp av tabataintervaller på benböj, femton repetitioner, åtta set. Det var OK. Men därefter kom utfallshoppen. Tio gånger fyra. Efter den lilla övningen var jag slut i benen.

När vi strax därpå ska springa uppför en lätt motluta av betong, upp på Fatburs Brunnsgata, tar det emot och känns tungt. Lättheten för tio minuter sen är som bortblåst. Vi springer inte långt, och strax är det vila igen. Jägarvila, närmare bestämt. Benen får ta emot mycket denna kväll.

Vid återgången till återsamlingsplatsen känns det som på sommarpassen, som att vi har sprungit runt halva Söder, fast en snabb titt på kartan visar att det bara är en knapp kilometer.

Det är den där illusionen som instruktör J är så bra på att skapa. Under hela passet tar han med oss någon annanstans, i ett parallellt universum, landet Ingenstans eller en Harry Potter-värld där vi ser mugglarna gå förbi och titta på oss, men vi är inte där. Vi är i vår värld där en parkbänk inte är en parkbänk utan en station för dips. Och en lång trappa är inget vi undviker, utan snarare ett tillfälle att öva bålstabilitet och armstyrka genom att gå skottkärra uppför hela rasket.

"Följande övning kan komma att upplevas som obehaglig" inleder instruktör J så gott som varje ny övning. Upp med förväntningarna, adrenalinet, pulsen. Vi föreställer oss att vi kommer att få jobba hårt. Därefter gör vi det.

En händelse som ser ut som en tanke.