Seinfeldsk träning

Mitt andra pass efter återkomsten leds, också det, av instruktör C. Han har annonserat på förhand i Facebookgruppen att det blir "Ghostbusters"-tema. Det verkar ju kul, men jag fattar inte riktigt. Å andra sidan är det ofta jag inte fattar såna där hintar av militärträningsinstruktörerna, så jag tänker inte mer på det. Det är bara kul när de visar att de har tänkt i förväg.

Jag har sovit dåligt under natten och lyckas inte riktigt få till någon eftermiddagsvila som det var tänkt, så jag är verkligen tveksam in i det sista till om jag ska ta mig iväg och träna. Det gäller att inte gå på för hårt nu när jag fortfarande är i återhämtningsfas från min långa frånvaro.

Men jag tror inte att det kommer bli bättre om jag stannar hemma, så jag tar mig iväg och lyckas peppa upp mig riktigt ordentligt på vägen dit och träffar några kända ansikten i omklädningsrummet. Och vi drar iväg och får göra armhävningar och burpees och upphopp och blir först underkända och sedan godkända på att jobba i grupp. Sånt gillar jag. När man blir bedömd på inställning, snarare än ren prestation.

Instruktör C skriker ödesmättade sentenser under hela passet, på ett sätt som liknar instruktör M. "Låt känslorna av obehag komma… och tryck sedan undan dem!" är en sådan. "Bestäm er för att ni ska klara det!" är en annan. Och vi springer och springer och när instruktör C tycker att vi pratar för mycket ökar han tempot och jag flåsar och får håll och tar tag i kamratens arm och får en hand i ryggen och jag är tacksam. Vi sätter alla tänkbara kroppsdelar i backen på C:s kommando, till och med "höger ögonbryn". Sen står vi i planka i en evighet och jag ger upp flera gånger - min mjölksyretålighet är i botten nu, för lite träning och sömn i kroppen. Men varje gång jag ger upp gör jag ett nytt försök. Om och om och om igen.

Vi gör armhävningar med fötterna på en bänk och händerna i backen och jag svankar som en vitrysk 80-talsgymnast, det är bedrövligt, men den här gången ger jag inte upp. Jag håller ut. Det är mycket ansträngande. Men det är enkelt mentalt. Han har sagt att det blir fyra armhävningar på hans räkning och då blir det fyra. Och då är det bara att bestämma mig.

 "Det är bara när man gör riktigt jobbiga saker som man är en spökjägare!" ropar han till oss när det inte är mycket kvar av passet. Och nu, först nu, trillar poletten ner. Ghostbusters! Spökjägare! Som jagar hjärnspöken. Såklart.

Det från början gåtfulla och knasiga framstår nu som någonting självklart och uppenbart. Kanske har alla andra redan fattat det, men för min del knyter instruktör C därmed ihop passet med lätt och elegant hand, likt Jerry Seinfeld i sina bästa tv-avsnitt. Jag är imponerad, utmattad och lätt illamående. Helt okej betyg för ett militärträningspass.