I måndags morse var jag inbjuden till födelsedagsfrukost vid Mariatorget och cyklade följaktligen dit på fastande mage, tre kilometer, med start 06.30. Det kändes inte som någon ansträngning. Alls. Inte ens i Slussen-backen upp mot Hornsgatan fick jag upp någon vidare puls eller mjölksyra. Jag tror att jag har inkorporerat fysisk aktivitet så mycket i min vardag nu, att jag måste ha den där militärträningsutmattningen för att jag ska bli nöjd.
Så efter att ha anat en tendens till halsont, och känt efter och känt efter i måndags och till slut bestämt mig för att inte träna då, var jag bara tvungen att komma iväg ikväll. Annars börjar myrorna krypa i brallan på mig på tok för mycket.
Och efter 80 minuter med instruktör B känns det där så kallade halsontet helt irrelevant. Inte helt bortblåst, men inte alls så starkt och inte ett dugg viktigt.
Instruktör B får mig alltid att skratta. Efter fem år på militärträningen har han sett alla möjliga och omöjliga sätt att fuska. Så därför inleder han varje instruktion med ett förtydligande. "Det här är ett benböj", säger han och går ner några gånger i nittio graders vinkel. "Det här är inte ett benböj", säger han sedan och studsar lite snabbt upp och ner med rumpan. Likadant med armhävningarna. Och plankan. Vi känner ju alla igen oss i bananiga plankor och armhävningar som inte går ända ner och balansplankor med kroppsdelar som spretar åt alla håll. Och igenkänning skapar delaktighet. Jag fattar vad han menar, och det blir så väldigt tydligt att jag vill anstränga mig lite mer.
Det är viktigare att blir rätt gjort än att det blir många, förmanar han oss om och om och om igen. Och det är ju bra. Då lättar jag på stressen och sneglingarna på de andra och fokuserar på mig själv och min egen utmattning istället, och det är konstruktivt. Det är ju därför jag är där. Just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar