Det är roligt med det Andra Stället. Det är så mycket som är okänt för mig. Vart vi tar vägen under passet, och det avgör förstås också lite vilka övningar det blir. Det är fortfarande lite läskigt, allt folket och bilarna och barnvagnarna och övergångsställena - så mycket att hålla koll på. Vi springer utmed superhippa Hornstulls strand, förbi restaurang Strand där hipstrarna samlas för öl och rundpingis, men jag hinner inte ens se dem i ögonvrån när vi susar förbi i någon form av slalomjägarmarsch. Förbi och ut på Reimersholme för lite klassisk kullek.
Sen säger instruktör J att han "bedömer att vi är uppvärmda", och nu börjar tydligen den riktiga träningen. "Förbered er mentalt nu", säger han. På vadå? Ja, det är just det. Det är ju det man inte vet. Det är det man aldrig vet. Vad som ska hända. Men när han säger sådär, då blir man ju lite på sin vakt. Det är väl det som är förberedelsen.
Det första som händer är att vi ska gå skottkärra i par uppför några trappor och sluttande plan som typ aldrig verkar ta slut. Rödvästarna som får börja först, är förstås klara först, och kommer tillbaka för att peppa oss eftersläntrare upp sista biten. Jag vet att de bara menar väl, men ibland stör det mig, det där. Att de kommer tillbaka utan att träna själva. Det känns som att det blir så tydligt att de är starkare och snabbare och orkar mer. Och jag vet att det är väldigt motsägelsefullt, för jag är ju många gånger den som är först att peppa andra. Det är nog därför jag är så vaksam på om jag gör det för mycket. Försöker känna av om personen uppskattar det eller inte.
För det är nåt med det där. Jag tror att det påminner mig om min barndoms lekar med min tre år äldre bror och hans kompis. De var ju förstås alltid starkare och snabbare, så när vi skulle tävla (för det gjorde man ju alltid) ville de ge mig handikapp för att jag var mindre. Men se, det ville jag inte gå med på. Jag ville tävla på samma villkor som de. Och så kom jag alltid sist, eller fick minst poäng. Förstås. Och då blev jag sur. Jag ville tävla på samma villkor som de, och ändå ha en chans att vinna. Det var naturligtvis en omöjlig ekvation. Men den har nog format mitt psyke. Kan själv.
Eller så är jag bara lättirriterad för att jag åt en för mesig lunch idag, och är trött av värmen. Vem vet.
Hur som helst, efter en massa stationsövningar och kräftgång i uppförsbacke och burpees och någon sorts hopp i framåtstupa ställ, blir det dags att bada. Vi springer förbi en utomhusätande barnfamilj och tar oss ner till kanalen mellan Reimersholme och Långholmen. När vi kommer ner på bryggan är jag och stridsparskamrat N först. "Framåt", säger J, helt utan tvekan, och så hoppar vi i. Det är inte svårare än så. Tydligen.
Och vi springer på Långholmen, ett antal hundra meter, och sen blir det plumsa igen. Tillbaka. "Vad härligt!", ropar kamrat N när vi simmar. "Vad roligt att vi får göra sånt här!" Och ja. Det är det verkligen. Fantastiskt. Vi fortsätter upp mot Högalidskyrkan, stannar för att göra någon form av utfallshoppsorgie i tabataintervaller, och sen är det springa springa springa tillbaka mot återsamlingsplatsen. Och här får jag ge en eloge till instruktör J, för han hittar på alla möjliga klurigheter för att de som är starkast ska få springa mer, så att ansträngningen blir jämnt fördelad på gruppen. Till sist är det bara en grej kvar: bära kamraten på ryggen uppför sista backen mot omklädningsrummet. Och nu plockar jag fram den där känslan från trappövningen i början. Kan själv.
Vi får byta när vi vill, men jag har gett mig tusan på att jag ska klara det. Kamrat N halkar ner, jag orkar inte bära riktigt, och hon erbjuder sig vänligt att byta, men jag har bestämt mig. Jag ska hela vägen upp med henne. Och den här gången lyckas jag frammana bilderna av Charlotte Kallas upplopp på sista etappen i Tour de Ski 2008. Jag är i rätt mode för det. Och det är klart att det går. Vi tar ett nytt grepp, och några sekunder senare är vi uppe.
Och vi får pusta och hoppa och stretcha, och jag får mitt vatten och min banan, och sen är allt bara härligt och roligt. Igen. Förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar