Lätt och roligt

Första militärträningspasset efter fjälläventyret. Lite spänt är det ju förstås, som alltid, även om jag egentligen inte är orolig för hur det ska gå. De där 900 höjdmetrarna från i lördags har smält fast i pannbenet på mig. Gjort det tjockare. Mer hållfast.

Och det är lätt och roligt på det Andra Stället idag. Lätt och roligt. Jag har en vän som har det som motto. Och för det mesta är det ganska bra - förutom när man ska gå utanför sin comfort zone. Vilket man ju ska ganska ofta i militärträningssammanhang.

Alltså, missförstå mig rätt: det är inte så att alla de enskilda övningarna är lätta. Verkligen inte. Det är klart att det river i bröstet i den där lite för lååånga intervallen i backen upp från Söder Mälarstrand. Andra varvet känner jag mig lite lätt illamående och yr, så då får man väl ändå säga att jag anstränger mig.

Trots det känner jag mig lite träffad när instruktör J säger: "Ni kan ju ställa frågan till er själva - gjorde jag mitt allra bästa nu? Ni som inte gjorde det ska få en ny chans." Den nya chansen innebär att ösa på "bedömt 210 meter" i "fri fart", bort till ankare E som står borta vid Münchenbryggeriet, och sen jogga lätt tillbaka. Jag tar den nya chansen. Jag öser på allt vad jag har, jag tar fram all teknik jag har lärt mig av naprapat G och den där löparkursen förra sommaren. Jag blir lite rädd för att snava när det går så fort, men efter ett tag förstår fötterna att jag inte springer i fjällterräng längre, utan på asfalt, och då går det bra.

Sen får vi göra "packning på", inklusive bildäck, ända upp till toppen av Skinnarviksberget, det suger i baksida lår. Hitta rätt klippskrevor för att få fäste, känslan är bekant på något vis - från i helgen.

Vi kommer ofta in sist, jag och stridsparskamrat L, och det är hårt och tungt och bitvis slitigt. Men hon skrattar och ler mest hela tiden och ger aldrig upp, inte ens när hon gör den där omöjliga hoppövningen i framåtstupa ställ (jag lär mig aldrig vad det heter) med ett bildäck runt magen. Imponerande stark är hon. Och känslan, på det hela taget. Lätt och roligt.

Så då tänker jag, att kanske är det dags för den där röda västen igen. Efter nästan två år. Ska jag våga ta på mig den igen. Den är så laddad, den där röda färgen. Med stolthet och styrka och utmattning när jag tog på den i maj 2011, och besvikelse och frustration och nederlag när jag tog av den i mars förra året.

Det är något uppfordrande med en röd väst. En rödväst ska alltid göra fler av allt, orka mer, vilja mer. Det är inte lika skönt och avspänt som att flyta omkring där i den stora massan mellan rookies och cyborgs. Och så förstås samtidigt mer utmanande och tufft på ett positivt sätt. Så vi får väl se. Men kanske.