Det första jag gör när jag kommer hem från kvällens pass på det Andra Stället är att tappa upp ett varmt bad. För även om det är högsommar och varmt ute, så blir jag lite lätt frussen av att springa ute i oavbrutet ösregn i 75 minuter.
Passet blir ännu en uppvisning i instruktör J:s osvikliga förmåga att med oerhört små medel, nästan inga alls, bygga upp förväntningar och spänning och skräckblandad förtjusning inför vad som komma skall. Det första som händer är att när vi står där uppställda i regnet i början, säger han något i stil med: "Ni kanske kommer att tycka att det är jobbigt med vädret. Själv har jag inga såna känslor." Alla skrattar, och det påminner mig förstås om GMU, det gäller att alltid hålla masken inför soldaterna, och det blir som allra bäst när det är lite genomskinligt, sådär, när man fattar att befälet kanske visst har såna känslor, men att vi ju alla har våra roller att spela. Sedan är det framåt marsch och kör, bara, kör.
Vi björngångar oss uppför trappor, springer slalom på Krukmakargatan och tåhäver i Högalidsparken. Ankare E är med och peppar och instruerar, tar plats på ett bra sätt. Fint. I Högalidsparken förbereder instruktör J oss på att vi ska till amfiteatern på Långholmen. "Det kommer att bli tufft", säger han. "Ni som har varit där känner till det". Jag har ju aldrig varit där. Så jag vet inte vad det betyder. Men när han säger sådär börjar jag bygga pannben, förstås. Omedvetet, det är en närmast reflexartad reaktion. Någonting svårt och jobbigt kommer vi att göra. Och vi ska göra det i regn.
När vi springer över bron till Långholmen hojtar någon längre bak i ledet "bron är sprängd!", och alla vi som kan vår Repmånad skrattar gott. Jag vänder mig bakåt när jag springer och skriker tillbaka: "Du vill simma, eller hur?", fast jag inte vet vem jag talar till. Men det gör detsamma. Nästan alla vill ju simma. Så de kan ju ta åt sig, hela bunten.
"Den här övningen kommer att upplevas som obehaglig, särskilt för lungfunktionen", säger instruktör J när han har ställt upp oss vid foten av en lång backe. Vafan är det nu då, tänker jag förstås. Tankarna börjar snurra igen. Hur hårt ska han köra med oss? Det visar sig att vi ska tävla stridsparsvis uppför backen, det är full fart framåt, helt enkelt. Jag kör med en rödväst och hamnar efter henne redan i början, hon är snabbare. Men jag försöker tänka på att springa med snygg stil och känner mig ändå nöjd när jag kommer upp, för jag har gjort mitt bästa.
Nu är vi framme vid amfiteatern. Tanken är att vi ska göra över-under på bänkraderna. Hoppa över en bänk och krypa under nästa. Och så vidare, ända tills vi har kommit ända upp till översta raden. Då vänder vi och gör över-under ner igen. Bänkarna är såpass låga att till och med jag, som är rätt liten och brukar kunna gå på alla fyra när vi kryper i dräneringsrör och sånt där, måste lägga mig platt på marken och hasa mig snett under bänken. Det regnblandade gruset liksom gnuggas in i kläderna, underarmarna, smalbenen. Jag har nog aldrig varit så smutsig på ett militärträningspass i hela mitt liv, i alla fall på sommaren. "Titta på er. Såhär ska ni se ut!" ropar instruktör J muntert när vi ställer upp i två kolonner efteråt. Det är roligt. Ja, såhär ska vi ju se ut. Förstås.
Det är ett blandat pass, med röda och gröna, och vi gröna får allt som oftast välja ansträngningsnivå. Hur många burpees, dips eller inverterade roddrag vi vill göra: minst tio eller tjugo, till exempel. Frihet under ansvar, kan man kalla det. Ibland är det bara skönt att få lägga av när det bränner i axlarna, men ibland peppar det mig till att anstränga mig mer. I bästa fall kan det vara en stark motivationskraft för mig att få välja själv. När jag väljer det svåra.
Men jag kan också välja det enkla, trots att jag kanske faktiskt klarar mer. Och den upplevelsen kan också bli till en motivationskraft. Det är precis som den där kloke kaptenen på hemvärnsövningen sa vid utvärderingen sista dagen: "Och känner ni nu att, fan, jag sköt ut mig för tidigt där, jag ansträngde mig inte tillräckligt, det var inte bra - ja, då är det precis så ni ska känna. För ni ska ta vara på den känslan och använda den för att förbättra er nästa gång." En av alla de där militära grejerna som är sådär plågsamt renande, det gör ont i stunden, men är ack så uppbyggligt i längden.
På väg tillbaka till Södermalm får vi faktiskt simma, och det är lätt och roligt. Regnet står som spön i vattnet, och som alltid vid regnbad känns vattnet ovanligt varmt.
---
Till sist tror jag att jag har kommit på var det faktiskt var med peppen som störde mig den där gången. Det var nog mest bara PMS. Tänk, va.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar