Nu har jag nog kommit på vad det är, det där med peppen som jag kan störa mig på.
Så länge någon skriker att vi eller jag är bra och stark(a) och det kommer att gå bra, så är jag med. Som kamrat J igår, som såg mig varje gång jag jägarmarschade förbi, och skrek mitt namn. Det var så fint, lite rörande nästan. Och hon är ju hur stark som helst, så det har inte att göra med att hon är bättre än jag.
Men när de där oombedda råden kommer, när någon ska förklara för mig hur jag ska göra, eller ännu värre - göra det åt mig (typ fysiskt hjälpa mig i vissa övningar), då landar det ofta snett. Hur välmenat det än är. Det är nog där jag vill känna att jag klarar mig själv. Det är jag som sätter gränserna för mig själv, ingen annan.
Om du ser var jag är någonstans, och peppar mig för att visa att du tror på min egen förmåga. Den sortens pepp är hur välkommen som helst. Som den där underbara rödvästen på det där fullkomligt urspårade passet med instruktör K strax före jul. Det ska jag tänka på när jag själv peppar i fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar