Jag kände mig seg hela dagen. För lite sömn i helgen och kanske lite för tung mat till lunch (lax, avokado, bönor och grillade grönsaker). Jag var rätt omotiverad att gå till ett grispass i plus tre grader. Men jag kom iväg i alla fall, och när jag såg att kamrat H och kamrat M valde den lättaste Basicgruppen, gjorde jag det också. Och det skulle visa sig bli ett bra val.
Det blev inget grispass. Det blev ett härligt pass. Härligt och sådär lagom jobbigt. Instruktör J fick sällskap av två nya förmågor, som testade på instruktörsrollen genom att köra typ tjugo minuter var av passet. De var bra båda två, och det var roligt. Eller roooligt, som kamrat H brukar skriva. Och allra roooligast var när instruktör J kommenderade "kurragömma". Han skulle blunda och räkna till tio, och när han slog upp ögonen igen skulle vi ha gömt oss bakom träd och stenar i den snöbelagda skogsdungen.
Den där leken väckte verkligen upp barnet i mig, tävlingsbarnet, och jag tänkte direkt att jag MÅSTE bara lyckas gömma mig bra! Och jag rusade upp i skogen och kastade mig bakom en stor sten med så mycket kraft att jag slog i knäet ganska hårt, och när jag stretchade ut höftböjaren sen, hemma, så kunde jag knappt stå på det lilla knäet alls. Men det var det värt! Vad ska man kunna stå på ett knä för när man har ett skrivbordsjobb som jag! Vid det laget spritte och bubblade endorfinerna i kroppen på mig. Och tävlingsdjävulen hade ju flugit i mig och instruktör J hade inte fått syn på mig! Och dessutom hade jag ju hittat ett riktigt bra skydd, bakom en stor sten, på krönet av en liten backe.
Och jag, som oroade mig för att jag hade för mycket på mig i början av passet, var oerhört tacksam för mina genomblöta yllemamelucker i slutet av passet. Några plusgrader och slask, det är som bäddat för att man ska bli riktigt blöt. Lite för varm i början, lagom varm i slutet. Det är ändå ett vinnande koncept den här årstiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar