På kvällens militärträningspass bjöd instruktör S på massor av olika övningar. Det var kaninskutt, björngång, bära kamrat på ryggen över snötäckt fält, höga hopp med knäuppdrag, massor av planka, "stress position" (= jägarvila) i vad som kändes som en oändlighet och "marine press-ups", dvs samtidigt som man går ner i armhävningen drar man upp ett knä mot armbågen. (Allt som heter nånting med "marine" är tydligen lite tuffare, lite bättre.)
Ibland sa instruktör S att "nu ska ni stå här i plankan i 30 sekunder" eller "jag räknar ner från tio". Och det fick mig att tänka på en grej som jag har gått och funderat på ganska länge. Nämligen skillnaden mellan militärträningen som jag går på till vardags och såna där beeptest och multitest, som jag har gjort inom Försvarsmakten några gånger. Beeptest är som på de gör på "Mästarnas mästare", man springer en sträcka på 20 m fram och tillbaka, fram och tillbaka, typ idioten, och man måste hålla ett visst tempo och vara framme vid andra sidan innan det kommer en pipsignal. Och så kommer pipen tätare och tätare, så man måste springa de där 20 metrarna fortare och fortare, och så ska man hänga med så länge man kan. Multitest går ut på att man ska göra ett antal olika övningar, typ armhävningar och situps, i ett visst tempo, så många som möjligt.
Det handlar alltså om att själv bestämma när man är färdig. När man är redo att ge upp. När man har gjort tillräckligt. Till skillnad från militärträningen, som handlar om att hålla ut tills instruktören bestämmer att det är nog. Att kriga mot sig själv - tills slutsignalen ljuder. För man vet att det kommer en sådan. På testen kommer det ingen slutsignal. Det är aldrig nog. Och det är en enorm skillnad, framför allt psykologiskt.
Jag undrar om det gör det extra svårt för mig med såna där tester. För jag är van att hålla någon i handen när jag tränar, först och främst gruppen förstås, men också instruktören. Som jag litar på till hundra procent och som kan få mig att kräla i ett nollgradigt, lerigt träsk - och gilla det. Men när jag helt plötsligt kastas ut i min ensamhet och ska prestera på egen hand, utan vare sig pepp eller grupptryck från kamraterna, och utan den där efterlängtade slutsignalen från instruktören, då håller jag inte lika länge. Jag tror inte riktigt att jag kan, på egen hand, utan kamraterna, och tanken på att bestämma själv hur länge jag ska hålla på och göra armhävningar känns nästan svindlande.
För gruppens skull kan jag hålla ut så mycket längre än för min egen. Och det tränar jag på i flera timmar varje vecka, men den andra biten, att hålla ut för min egen skull - den tränar jag nästan inte alls. Det är kanske nåt att tänka på. Om jag nu vill prestera bättre på beeptest och multitest.
Men på ett sätt vill jag inte ändra mig, för jag tycker att det är fint. Militärträningen har gjort mig till en krigare, men på ett villkor: att vi krigar tillsammans. Och att instruktören leder mig dit jag ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar