Jag hade lust att springa, det kändes redan vid uppvärmning då jag låg och flåsade i nacken på framförvarande, vilket jag verkligen inte brukar göra. Det kändes som att jag hade hundra hungriga vargar i benen som bara ville slita sig loss och gå bananas i skogen. Och då fick jag ändå mens idag.
Det är konstigt vad olika dagsformen kan vara. Vissa dagar känner jag mest att jag stapplar runt och i princip grinar mig i mål. Andra är som idag. Jag tror att det handlar jättemycket om maten. Om vilken typ av mat jag har fått i mig under dagen och vid vilka tider. Äter jag för mycket eller för nära inpå passet är det kört. Då blir det mycket flås och kanske håll. Jag känner mig tjock och tung och inte särskilt smidig. Äter jag för lite, å andra sidan, är det svinjobbigt. Jag orkar ingenting och hamnar sist på nästan alla moment och värst av allt är att det sätter sig på humöret, också. Idag lyckades jag tajma maten bra, i både innehåll, mängd och tid. Och gott var det också, både de ekologiska lammfärsbiffarna och avokadon till lunch, och vanilj-Skyren med hemrostad nötmüsli till trefikat.
Okej, jag kan gå med på att jag kanske har tränat lite väl hårt senaste tiden, det har sugit i låren i uppförsbackarna och jag har känt mig lite trött redan i början av vissa pass. Det är inte optimalt för att prestera bra. Men jag har bara inte kunnat låta bli. Huvet har längtat ut i skogen, även om inte kroppen har gjort det.
Dagens pass, under ledning av glade instruktör C, hade något av partema över sig. Nästan alla övningar genomfördes i par. Det är roligt, både när man jobbar med varandra och tävlar mot varandra i paret. Vi inledde med en ny, rolig övning, kallad "Spegeln". Den ena kamraten ska följa den andra kamratens hand vart hen än håller den någonstans, fågel, fisk eller mittemellan, och oavsett om handen rör sig fort framåt eller i slow motion. En bra rörlighetsövning där jag både var tvungen att krypa, kräla, gå och sträcka på mig så mycket jag kunde för att försöka nå kamrat J:s hand när hon rörde den upp och ner, fram och tillbaka. Det såg lustigt ut med alla krypande varelser i halvdunklet, tokfokuserade på varsitt föremål. Scenen ledde mina tankar till Gollum som söker sin älskade ring i Sagan om ringen-filmerna.
Därefter bjöd instruktör C på skogslöpning i mörker, en tur som vi vanligtvis inte gör utan pannlampa, men det gick bra även utan, bara man kollade ordentligt var man satte fötterna. Sedan satte vi av över ett isigt fält vid Stora skuggan, där snön hade blåst och fryst på i en vågformation, som en stelnad fjärd. Och när vi sprang där på det öppna fältet, i halvmörkret, på en kolonn, fick jag plötsligt känslan av att vi var uppe på kalfjället, kapten C och hans trupp, för där kan snön frysblåsa fast på precis det där sättet. Och det kändes en stund som allvar, nu är vi här uppe tillsammans, nu får vi se till att ta hand om varandra. Sen bröts förstås illusionen av den blinkande lampan på C:s ryggsäck och tävlingsintervallöpning uppför pulkabacken.
Ibland kan det där allvaret drabba mig under militärträningspassen. Skrattet finns ju alltid nära till hands, men när vi springer på hemväg efter sextio minuter av hårt slit, i det fuktiga mörkret, när instruktörens kommandoord sveper över hela gänget och det ropas, repeteras i kolonnen. Då hör jag på rösterna att de är trötta nu, det får vara bra nu, bara en övning, bara en repetition till. Och vi vet, att är det någon som är trött och trampar snett och vrickar foten, ja, då får några av oss andra bära vederbörande hem till idrottsplatsen. Det har hänt. Det är på riktigt. Det är något allvarsamt över det, som jag uppskattar med träningen, och som jag kan sakna i vardagen, annars.
Men på det hela taget var det ett roligt pass. Och även efter jägarmarschen på hemvägen hade jag några ylande vargar kvar i benen. Just idag var jag stark. Ingen säger det så bra som Kenta Gustafsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar