Singlar, tillsammans

Vi skulle springa 10 km runt Djurgården, var det tänkt, men redan efter nån kilometer kände jag mig tung i benen och i flåset. Jag hade uppenbarligen träningsvärk efter lördagspasset, hade ätit för mycket frukost, hade ätit för tätt inpå passet, eller så var jag bara trött. Eller alltihop på en gång. Till råga på allt hade jag valt mina höst- och vårskor SpeedCross istället för Icebugs med dubbar, och det skulle visa sig vara ett misstag. Det var isigt som tusan på Djurgården och jag trippade fram bakom kamrat E som fick vänta in mig.

Det var igår, på nyårsafton. Vi var några militärträningskamrater som var ute och löptränade tillsammans. Kamrat G som hade bjudit in alla hejvilt via Facebookgruppen. Jag försöker ibland undvika att gå in på Facebook i perioder, för det kan bli lite mycket ibland, men när man vet att det kan bjudas in till såna här skojiga grejer i just militärträningsgruppen på Facebook är det svårt.

Som tur var ville E ta det lite lugnare, precis som jag. Så vi vek av och gjorde totalt 8,5 km istället för de planerade 10. Skönt med kamrater som väntar in, peppar och stöttar såna dagar. Det hade jag inte haft utan militärträningen.

Det finns mycket som är skönt med militärträningen. En annan sak kom jag att tänka på häromdagen, att vi är en och en på träningen. Singlar, så att säga. Oavsett vår civilstatus privat så är vi liksom var för sig på träningen. Av de som dök upp igår vet jag att några är singlar och att några andra lever i förhållanden. Någon vet jag inget alls om. Men det spelar ingen roll när man ska springa tillsammans. Det spelar ingen roll vem som är gift, skild eller har ett lyckligt eller sorgligt kärleksliv när vi svettas och sliter. När vi springer eller går på militärträningspass är vi där en och en, fast ändå tillsammans.

Av någon anledning blir det viktigt om man är singel eller lever i en relation vid sociala aktiviteter, och det blir särskilt tydligt såhär i högtids- och festlighetstider. Det är ju inte så att man inte kan gå på nyårsmiddag med en massa par när man är singel. Det är bara att om man gör det, avviker man från den absolut mest vanliga livsstilen. Och det är lite konstigt, för jag hade kunnat köpa det om det var så att jag hade valt att "komma ut" som singel. Men nu är det ju inte jag som har gjort ett aktivt val att inte skaffa en partner, det är ju de andra som har gjort det när de blev ihop med varandra. (Förhoppningsvis.) Men ändå är det jag som sticker ut, som avviker.

Paren har inget stort behov av att hänga med en singel som jag på söndageftermiddagar eller nyårsdagar som idag, de har ju varandra. Därför ringer de inte. Inte för att de inte vill träffa mig. Utan för att deras behov av att hänga med kompisar liksom ligger lite längre ner på deras prioriteringslista än på min. Det är ju inte så konstigt egentligen. Det blir bara krockar mellan våra livsstilar ibland.

Därför är det så skönt med militärträningsgänget. En ny gemenskap uppstår och upplöses varje gång vi tränar tillsammans på våra fasta eller spontana tider. Vissa tränar jag oftare med, och bygger lite närmare gemenskap med över tiden. Andra ser jag bara nån gång ibland, och har liksom "basgemenskap" med, men inte mer. Men det är inte en sån där institutionaliserad gemenskap som ett fast förhållande. Utan en gemenskap som de allra flesta timmarna på dygnet är vilande, men som just de där minutrarna vi tillbringar tillsammans aktiveras för att kräva total lojalitet och uppmärksamhet. Ett intensivt av-och-på-förhållande, skulle man kunna säga. Men så mycket mer pålitligt än motsvarande av kärlekskaraktär. Under den där tiden som jag krävs på total lojalitet och uppmärksamhet får jag nämligen också total lojalitet och uppmärksamhet tillbaka.