Fredag kväll, efter en s.k. "hell week" på jobbet. Femton grader kallt. Jag springer hemifrån, huttrar lätt, och hoppar på först 43:an och sen 55:an mot Hjorthagen. Undrar om jag har för lite kläder på mig. När jag går av vid Ryttarstadion går en till person i löparställ och pannlampa av. Kamrat A. Vi ska tydligen springa tillsammans ikväll.
Vi ska springa reflexbanan i Lilljansskogen tillsammans med ett gäng rödvästar och andra trailfantaster. Jag är lite nervös för att rödvästarna ska yra så fort, så fort genom djupsnön och lämna mig bakom. Men innan de dyker upp står jag och kamrat A och väntar ett bra tag i kylan vid busshållplatsen, säkert tio minuter, och vi småjoggar lite på stället för att hålla värmen. Pratar. A tar på sig sin extra tröja. Vi har trevligt.
Sen kommer pannlampegänget, joggande backen upp från idrottsplatsen, de ser väldigt proffsiga ut i mörkret, med reflexer på kläderna som blänker till här och var. Vi drar direkt in i skogen. Snön är torr och liksom dammar upp runt vristerna. Jag springer och springer på ganska bra, för att vara jag. Jag är rätt kall efter att ha stått och väntat, så det känns skönt att få upp värmen. I nerförsbackarna försöker jag "täppa till luckan" som vi brukar säga på militärträningspassen, trots att det här är en helt fristående övning, men det sitter där, nånstans i hjärnan. "Håll ihop gruppen."
Men jag lyckas inte hänga med hela vägen, mina ben är tunga i djupsnön och jag har ingen instruktör M eller K eller J eller A som skriker åt mig att anstränga mig mer. Jag halkar efter och när vi når vägskälet, där den långa reflexslingan skiljer sig från den korta, viker jag av från gruppen och väljer den korta vägen istället. Alldeles själv. I mörkret. Men nu har jag passerat den svåra biten, och jag hittar rätt bra härifrån, så det borde gå bra.
Det är nu jag upptäcker att min pannlampa börjar få slut på batteri. Tidvis släcker den ner och jag får titta noga i snön framför mig där jag springer. Snön är mjuk och dämpar fint, men en kort sekund rusar tanken förbi i huvudet "hur ska det här gå? Tänk om jag inte hittar hem?". Men jag ser rätt bra i mörkret ändå, och bitvis tänder jag upp lampan några korta sekunder. Då dyker de upp ur mörkret. Som ett meddelande från ett parallellt universum, som ett främmande språk som för en stund blir begripligt. Jag känner mig som en mugglare som plötsligt kan se magin i Harry Potters värld. I mörkret, utan pannlampan, ser jag bara snö och mörka träd och grenar. Men de korta stunder när pannlampan vill lysa, ser jag de små reflexbitarna fasthäftade på träden. Ibland i formationer, rader, strösslade över en böjd gren. (Då har kamrat E och instruktör J varit kreativa.) Men oftast är det bara ensamma små ljuspunkter i mörkret, och jag springer alldeles ljudlöst i snön och det känns som att jag springer genom Vintergatan, med stjärnor som tänds och släcks på min väg. Det är banläggarna som talar till mig genom mörkret, "hit ska du! Nej, titta hitåt!"
När jag rasar nerför sista backen ut på trottoaren igen, bryts förtrollningen. Jag är tillbaka i civilisationen. Mänskobyn, med sina gatlyktor och busshållplatser. Jag frågar första bästa förbipasserande vad klockan är, sånt som man inte gör i dagens samhälle när alla har mobiler med klockor på, men inte jag just nu, och dessutom känns det som att "där är ju en människa! Nån jag kan prata med!" - trots att jag bara har vistats ungefär trettiofem minuter i skogen. Märkligt. Jag kollar när bussen ska gå men bestämmer mig efter lite tvekan för att springa hela vägen hem.
Väl där får jag i mig en återhämtningsbanan och en portion proteinpulver. Stretchar, duschar. Sätter på ugnen och lägger in en Brooklyn Lager i kylen. Ringer efter pizza, som jag går och hämtar. Och SEN är det äntligen "På spåret" och fredagkväll på riktigt.
Den absolut fulländade avslutningen på en arbetsvecka från helvetet. (Måste bara komma ihåg att byta batteri på den där lampan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar