Ett vanligt, hederligt militärträningspass i onsdags. Rakt på, bara, i snön utanför idrottsplatsen. Nye instruktören M begick sin premiär som passledare i tretton minus. Ingen förfrös tårna och jag svettades till och med i hårbotten, så det får väl anses som ett godkänt betyg.
Det är roligt med nya instruktörer. De genomgår nästan alltid samma utveckling. Oavsett hur tuffa jägarsoldater de är till vardags, hur länge de sammanlagt har överlevt på smält snö och bark i skogen och hur många gånger de har hoppat fallskärm på ett ben med en skadad kamrat över axeln i Lapplandsfjällen, blir de lite osäkra i mötet med oss civila militärtränare. De är vana att gå på hårt i sitt jobb, men med oss vet de liksom inte riktigt hur hårt de kan gå på. Hur noggranna de kan vara med att vi gör rätt, hur mycket de kan skrika på oss. Kanske var det därför överinstruktör J var med för att visa var skåpet ska stå. M gav oss instruktionerna, vänligt men bestämt. Sen kompletterade J: "Kom igen, fuska inte!", "Djupare ner i jägarvilan!", "Ner med rumporna i plankan, bättre kan ni!", "Vad är det här för en skithög till formation?" och så vidare.
M var bra på sitt första pass, men han kommer nog att bli hårdare. Så var det med instruktör A också, i början. Det blir spännande att följa utvecklingen.
Och idag gör sig bröstmuskler/muskelfäste axlar påminda efter oräkneligt antal kasta-sig-på-marken-med-näsan-först-burpees.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar