Den var inte alls vad jag hade trott, faktiskt. Inte alls någon storslagen berättelse om krig och kärlek i brittisk överklassmiljö. Snarare en liten enkel historia om mänskliga misslyckanden, eller snarare, kanske, hur det är att vara människa, både i krig och kärlek. Med första och andra världskrigets bakgrundsmuller som en livslång fond. Det lite ovanliga temat "en man som längtar efter en kvinna som i och för sig gillar honom, men som inte vill binda sig". En slöja av engelsk torr humor över det hela, och så en twist av ödets ironi på slutet.
Helt klart en värdig efterträdare till Hamiltonserien, på det hela taget. Mer intellektuell, men fortfarande ganska politisk. Inte alls så hårdkokt. Men å andra sidan handlar ju Hamilton faktiskt till ganska stor del om icke-fungerande relationer och solkade romantiska drömmar, sina oändliga närkampsscener (eller fantasier om närkampsscener) och medaljceremonier till trots. Om sånt där som blir, liksom, nästan rätt.
Varför män går i krig, det visste jag redan, på ett ungefär. Men varför hjärtan krossas, det blir jag fortfarande inte klok på, efter att ha läst den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar