Istället för Gröna Lund

Efter sexton dagar begår jag min nypremiär på militärträningen. Det känns alltid lite nervöst efter ett såpass långt uppehåll. Två dagar är lagom. Sexton för mycket. Hur ska det gå, kan jag fortfarande springa? Tänker jag alltid.

Trots att jag har varit fysiskt aktiv på andra sätt sedan dess, är det inte samma sak. Militärträning är militärträning.

Den här gången har jag kamrat E i släptåg, som äntligen ska prova på militärträningen efter en ganska lång period av insäljning från min sida och funderande och rehabbande från hans sida.

Och visst. Vi får överinstruktör J tilldelad till vår lilla, fina basicgrupp, och vi springer över stock och sten, backtränar utav bara helvete och står i jägarvila i evigheter. J utmanar oss på bryggan vid sjön nedanför hoppbacken, han lurar oss att lita på varandra. Vi sitter i armkrok på kanten av bryggan och ska göra situps tillsammans, på en enda lång rad, utan att någon får ramla i. Några gånger svindlar det faktiskt, och en gång tror jag att jag är nära att falla. Jag känner mig inte så lite tantig när jag utbrister "Nu behöver vi inte gå till Gröna Lund i år!", men det är faktiskt lite så det känns. Men vi håller i varandra. Vi gör det, och vi försäkrar varandra om det.

Och det där är en cool grej med militärträningen, för den uppmuntrar oss inte bara att ta ut oss och köra hårt och max. Den utmanar andra delar av oss också. Fobier. Rädslor. Bygger tillit. Sådant övar vi inte så ofta på i våra välpaketerade, inrutade storstadsliv.

E hänger med fint och verkar dessutom tycka att det är kul. Han hakar på peppandet och ropar då och då, "bra jobbat!", och det är kul att se.

Vi springer och springer, ganska många korta, snabba passager, och redan i uppvärmningen känner jag att jag har bättre flås än de flesta just idag. Det är viktigt det där med just idag, för man ska inte bli övermodig. Imorgon är en annan dag, och då vet man aldrig hur det känns. Eller snarare: det kommer definitivt en dag då jag är bland de långsammaste. Till den dagen sparar jag den här känslan.

Jag känner mig stark i löpningen och det ser förstås J. Till sista stora backträningen, uppför skidbacken vid Fiskartorpet, singlar han ut mig och kamrat A till att stanna kvar och starta efter de andra, som börjar kämpa sig uppför backen. "Hör ni hur hundarna skäller efter er?" ropar han till dem, och vi hakar på leken och ylar och skäller. När de är ungefär halvvägs, släpper han oss lösa på dem, och vi ska kulla så många vi kan. Jag tror faktiskt inte att jag ska komma ikapp så snabbt, men jag lyckas kulla två. Roligt, roligt - både för mig, och för dem, hoppas jag.

Och efter passet kommer ankare R fram till mig och säger: "Du hade kul på passet idag va? Det märktes."

Mmm.