Instruktör C tog hand om oss idag på militärträningen. Det känns rätt redan från början, vid uppställning. För efter den inledande frågan om vi har några skador eller skavanker som han bör känna till, lägger han till "Något till mig före passet?". Något annat än skador? Vad skulle det vara...? Men med det stora smajlet klistrat i fejset på honom, förstår jag att han bara vill oss väl.
Både statisk och dynamisk mjölksyra bjuder han på. Först statisk, djävlar vad det bränner i axlarna och skulderbladen och triceps och låren och magen i de där sega styrkeövningarna. Och djävlar vad jag håller ut, för det mesta. Därefter: dynamisk. Jag försöker hålla ihop kolonnen i den avslutande elljusspårslöpningen, och till min egen förvåning lyckas jag faktiskt, under stor ansträngning. Det kostar flås och mjölksyra, men visst går det.
Efter måndagkvällens pass, som till stora delar kändes som en dans på rosor, dök det upp tankar på att prova rött igen. Så upp till bevis, mot mig själv. Klarar jag ens av att hålla kolonnen i gröna gruppen? Jag krigar mot VIK:en, som instruktör A skulle ha uttryckt det.
Dessutom är jag så fascinerad av hur jag fortfarande, efter snart tre år på militärträningen, får uppleva nya övningar. Alltså kan jag för första gången i mitt liv konstatera att varv på varv backintervaller med en, sedan två, därefter tre, och till sist fyra tegelstenar i famnen är rätt jobbigt.
Det händer så mycket saker hela tiden, det är ett så varierat pass, att jag knappt märker att det har börjat innan det är på väg att ta slut. Lagom till att uppvärmningen är till ända, ska vi springa hemåt igen - så känns det.
Jag berättade att det kändes så för instruktör C efter passet, och han sken upp som en sol, för det är ju faktiskt ett riktigt bra betyg för en militärträningsinstruktör. Jag ville inte ta reda på vad klockan var en enda gång under passet. (Förutom i de avslutande intervallerna, och då hindrade jag mig själv från att tjuvkika på C:s klocka. För jag vet ju, att egentligen vill jag inte veta.) Jag vill inte ha kontrollen. Det är ju därför jag kommer dit. Jag vill bara svepas med och få min dos mjölksyra och vila och svett och vatten, lika mycket som alla andra.
Sätta mig på tåget och bara åka med. Endorfintåget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar