Följ mig

Idag på jobbet pratade jag med min kloka kollega L om ledarskap. Om skillnaden mellan att vara chef och att vara ledare. L visade en pedagogisk bild som illustrerade skillnaden.

Att sluta gömma sig bakom skrivbordet. Våga vara nere på golvet, och gå före gruppen. Ta motvinden och skiten som kommer flygande när den har träffat fläkten.

Det är svårt, och krävande. Men omedelbara reflektion var att det finns alldeles för många chefsroller i samhället för att de ska kunna besättas med människor som är bra ledare. För såna är ovanliga.

Och som en händelse som ser ut som en tanke - vilka är de första ord som kommer ur instruktör V:s mun när han springer med oss rätt ut i skogen, genom härken av kvistar och svårgenomtränglig terräng, under kvällens militärträningspass? Jo: följ mig. Och det är ju det typiska militära ledarskapet, i alla fall det som händer på marken. Jag är ledare, jag går först och hela konstruktionen bygger på att ni litar på mig, så att ni vågar följa efter. Om någon av er går på en mina, så kommer jag att ha gått på den först. Och det är just därför vi i gruppen ska följa efter precis i instruktörens spår, och inte gå någon annanstans. Vi ska följa henom.

Man kan ha många synpunkter på militär verksamhet och organisation. Men det här är en av de bästa bitarna. Följ mig.