Maxpuls

Jag läste någonstans att de enda gånger då man verkligen kommer framåt i sin träning, då man blir starkare, snabbare, tuffare (och dessutom bränner fett), är de gånger man anstränger sig till max. De där tillfällena när jag lite lagom travar elljusspåret runt i Lilljansskogen hör inte dit. Men de tillfällena behöver jag också, fast av en annan anledning. Som meditation. För själen.

Men för kroppen krävs det att man tar ut sig. Och djävlar vad jag fick göra det idag. Instruktör C hade tänkt ut ett hejdundrande lördagspass. Två timmar. Strålande sol och lagom varmt, lite frisk vind.

Vi värmer upp med skrattfest, även kallad fotbollsmatch i kräftgång, vi intervallspringer med tegelstenar i uppförsbacke i partävling, vi bär på stockar, och vi kör ett cirkelpass på utegymmet. (Bara den sista delen skulle ha kunnat räknas som ett helt pass på Friskis & Svettis, tror jag.)

Det är mycket styrka. Många låååångsamma, plågsamma armhävningar, mycket planka och framåtstupa ställ. Men om jag ska sammanfatta dagens pass i ett ord, blir det: maxpuls. Djävlar vad jag flåsar och flämtar och tar i med armarna när jag springer och trycker ifrån med låren. Allt klokt som naprapat G lärde mig förra sommaren kommer till användning nu.

Jag hinner tänka, att det som är bra med instruktör C:s pass, nu när jag har kört två i rad, är att han kan ösa på hur mycket som helst med löpning i övningarna, men i förflyttningarna håller han ett ganska lågt tempo. Så att alla hänger med. Skönt.

Men i sista löpsträckan tillbaka mot idrottsplatsen får jag revidera den tanken. Instruktör C drar upp oss i ett ganska högt tempo, vi har blivit lite sinkade av att det tog lång tid att ta oss igenom träsket. Så nu ska det tas igen.

Jag springer i täten, strategiskt, för jag vet att jag är bland de långsammare löparna i den här gruppen. Jag klistrar fast mig vid instruktör C:s hälar och det är min enda räddning just nu. Rent psykologiskt hjälper det så otroligt mycket att kunna springa i täten och klistra fast mig vid instruktören med blicken. Men det är tungt. Jag svettas, och svetten rinner ner i ögonen på mig och gör att jag ser dimmigt. Det låter som ett skämt, men det är sant. Det var länge sen det var så här varmt när jag tränade. Jag är säkert uppe i maxpuls nu. Det är knappt så att det inte går, och jag funderar, flera gånger om, på att kroka arm med mannen som löper bredvid mig. Låta honom dra mig. Men sen tänker jag: jag kommer bli så djävla stolt över mig själv om jag klarar av att göra det på egen hand. Jag halkar efter, gång på gång, och springer ikapp igen, gång på gång.

Jag pendlar mellan att tänka käcka tankar som "Vad bra! Såhär tar jag ju aldrig ut mig när jag springer för mig själv!" och bli sur och förbanna att ingen kamrat ger mig en hand i ryggen. "Det brukar jag alltid försöka göra", tänker jag. Tills nästa tanke kommer: "Förutsatt att jag orkar, förstås." De gånger jag själv knappt håller näsan över vattenytan, kan jag inte sätta händer i ryggen på andra. Och då går det upp för mig, att så är det kanske för dem som är bakom mig nu.

Tidigare har jag tagit med mig många tankar från militärträningen in i min terapi, men nu tar jag för första gången med mig en tanke från terapin till träningen. "Du kan aldrig förändra någon annan än dig själv", säger min terapeut, och trots att jag brukar störa mig på att det är en sliten klyscha, kan man ha nytta av den förvånansvärt ofta. Så vad kan jag göra i den här situationen, när jag saknar pepp från de andra? Jo, peppa själv.

"Bra jobbat", flämtar jag till mannen bredvid mig. Och vad får jag tillbaka? Jo, förstås, några peppande ord. Precis det jag sökte. Fint.

Och vi ramlar in på idrottsplatsen och gör våra upphopp och det går hur lätt som helst, solen skiner och instruktör C och ankare G ler och vi är alla glada i våra leriga byxben, leriga från träsket. Och jag är så djävla stolt över mig själv för att jag klarade av den där sista löpningen på egen hand.