Glädjen

"Va kul att höra att du låter så glad!", säger en kompis som jag pratar med i telefon efter militärträningspasset. Ja, tänker jag och ler.

Man kan ju inte bli annat än glad av att bli kidnappad, bortburen och tvingad att göra hundra armhävningar medan kamraterna i den andra gruppen står i plankan omkring en i cirkel. Det må låta som en scen ur "Ondskan", snarare än ett träningspass med betalande vuxna i Stockholms innerstad. Men det är gjort med sådan finess och glimt i ögat att det inte blir elakt. Det kanske beror på hur man är lagd, men aldrig någonsin att jag skulle uppleva det där som elakt eller förnedrande.

Instruktör M vet förstås vem han ska välja ut till en sådan övning, och han valde mig. Och det funkade uppenbarligen, för jag kan bara tycka att han är fin och engagerad och påhittig som leker med oss på det där sättet. Och kamrat L är fin när hon fnittrar sådär tjejigt, högt när vi hoppar bock över varandras ryggar hela vägen nerför backen till Ugglevikskällan. Hon påminner mig om att vi har roligt, träningen är rolig, och det är ju därför vi är där. Jag kommer att tänka på kamrat H:s beskrivning av militärträningen som ett vuxendagis, och tjoar hela vägen ner till fältet.

Samtidigt kör vi en blandgrupp med röda och gröna, och det är rätt hårt. Vi ålar som maskar och drar varandra över fältet i alla möjliga och omöjliga positioner tills vi är alldeles leriga om västarna, vi hänger upp och ner i träd och bär varandra i brandmannagrepp och kör skottkärra liiite för länge, tills det brinner sådär olidligt i axlarna.

Och ändå: tack vare stämningen i gruppen, och instruktör E:s stora leende, känns ingenting svårt. Om lördagens pass kunde sammanfattas i "maxpuls", kan dagens sammanfattas i "glädje".

...

Och så känner jag mig så himla stentuff i mina nya sommarträningshandskar med avklippta fingertoppar. Det är lite 80-talsligist över dem, på något sätt. Jag ser framför mig hur vi cyklar som galningar från polisen genom en försommarkväll med våra gråa munkjackor uppdragna över huvudet. Paolo Roberto och jag, liksom.

Hell yeah!