Ro

"My feets is tired, but my soul is at rest."

I all sin grammatiska ofullkomlighet är det ett citat från en sjuttiotvåårig afroamerikansk kvinna i Montgomery, Alabama, som på 1960-talet vägrade att åka med de rassegregerade bussarna i den amerikanska Södern och därför promenerat en lång sträcka istället.

Dr Martin Luther King citerar henne i sitt brev från fängelset i Birmingham 1963, där han satt efter att ha protesterat med icke-våldsmetoder mot segregeringen i den amerikanska Södern. (Det är för övrigt ett mycket läsvärt, och långt, inlägg i en debatt om rasism och laglydighet som fortfarande är aktuell.)

Jag kan inte jämföra mig med den kvinnan, eller på riktigt förstå hennes situation.

Men jag kan förstå vad hon säger. Känslan. Att det jag har gjort var fysiskt jobbigt, men det var värt det, för min själ är renad. Och lugn.

Så känner jag nu, efter mitt löppass i Lilljans, mitt i en berg-och-dalbane-vecka inklusive frustrerande besked på jobbet.

Mina fötter, di är trötte, men min själ har fått ro. Tänk, vad lite frisk luft och förhöjd puls kan göra.