Rena lekstugan

"Jag älskar J:s pass, det är alltid så mycket lek!", ler kamrat H till mig i uppvärmningen. Och just det har jag faktiskt aldrig tänkt på förut. Men det är så sant. Jag kommer att tänka på det där roliga passet i slutet av januari när J fick mig att kasta mig bakom en sten i kurragömmaleken, och jag slog i knäet så hårt att det gjorde lite ont efteråt. För när vi gör det som en lek, då går jag in för det. Jag går in för det så mycket att jag glömmer bort att jag är där för att träna, och det spelar liksom inte någon roll vad jag gör med min kropp. Det är då vi kan uträtta stordåd. Jag och kamrat H och säkert några till.

Det är ett kul och fartfyllt pass. "Jag älskar att man aldrig vet vad som ska hända. Att bara släppa kontrollen. Det kan vi behöva, i våra inrutade liv", flämtar kamrat H till mig när vi står i jägarvila mot ett träd - en av stationerna i kvällens stationsövning.

Ja. Jag håller med. Helt och fullt. Jag glömmer helt bort att jag faktiskt tränar när vi hjälper varandra att klättra över grindar, när vi springer över picknickbord, brottas med instruktör J och ankare J så att armbandsuren flyger, bär vattendunkar på bår och klarar av både sega rygghäng och snabba intervaller. Just det där med brottningen känns verkligen som en lek, eller snarare, ett spel, närmare bestämt ett gammalt hederligt Nintendospel där man först ska ta sig förbi en boss och sen en till. Fast här kom den stora bossen först, och den mindre tätt därpå: först instruktör J och sen ankare J.

Och när jag har kommit hem och duschat och petat i mig lite mat, är jag sådär härligt lagom utmattad. Men känslan i kroppen ligger kvar: jag vill bara leka mer!