Insikt

Jag springer i skogen. Tre kilometer elljus i Lilljans. Inga konstigheter.

Men jo, lite konstigt är det allt, just den här veckan. För just den här veckan har jag inte lyckats träna någonting över huvud taget, på grund av jobb och en kompis bröllop och så en röd dag mitt i alltihopa. (Vi kör ingen militärträning på röda dagar.) Jag hade så mycket myror i brallan att jag, trots att jag var dödstrött, var tvungen att ge mig ut på en kvällspromenad igår kväll efter att ha suttit och suttit och suttit hela dagen.

Och så idag kom jag hem från jobbet och försökte hitta på bortförklaringar för att slippa sticka ut och springa, trots att jag ju visste att jag verkligen ville och behövde det. Jag var för trött. Hade ätit för mycket, för tätt inpå. Behövde vila. (Fast jag vet ju att den bästa psykiska vilan för mig ju är just löpning.)

Men till slut kom jag fram till en kompromiss med mig själv: jag skulle springa, på ett villkor - att jag fick cykla till och från skogen. Då skulle det bara bli tre kilometer istället för de vanliga fem, men det är ju bra mycket bättre än ingenting. Det var taktiken jag körde för fyra år sen, då, när jag började springa. Cykla dit, och hem. Det är snällt mot mig själv. Jag får lite lättare att ge mig av. Och jag slipper den hårda asfaltslöpningen. Som en hand i ryggen på mig själv.

Så nu springer jag i skogen. Tre kilometer elljus i Lilljans. Inga konstigheter. Fåglarna kvittrar högt däruppe i trädkronorna, och skogen ligger torr och vårigt mjuk under mina fötter. All is är borta nu. Den där hårda slush-isen som vi fick åla på och den där mjuka strösockersnön som vi fick göra över-under i. Underställets tid är över. Det var bara en dryg vecka sen jag var här sist, men årstidsväxlingen går snabbt i dessa dagar. Jag springer på, fort, och jag känner mig ganska lätt, trots att jag är tung i magen. Det känns som att jag får en bra tid idag, även om jag inte mäter tider när jag springer. Tankarna flyger genom skallen på mig och jag tänker "Just det, bearbetning. Det är ju därför det är så bra för mig att springa. Jag bearbetar saker." Slänger några tankar i sophinkar och behåller andra och sorterar dem i sina utdragslådor och fack.

Och så kommer jag på varför det känns så bra idag: jag är utvilad. Jag är ju van att träna med slagg och träningsvärk i kroppen. Och det är uppbyggligt, det bygger pannben och tålighet mot mjölksyra, men det är tungt. Jag tror att jag behövde den här vilan. Även om den här träningslösa veckan var frustrerande på ett psykiskt plan, och axlarna föll ner ungefär en halvmeter när jag kom ut från skogen, så behövde jag den nog ändå, för kroppens skull.

Och nu känner jag mig taggad och full av lust att bita i ett riktigt grisigt militärträningspass på måndag. Här vill jag minnas ett smart citat av naprapat G, för jag tror att han skulle ha haft något klokt att säga om den här insikten, någonting om balansen mellan vila och träning, mellan kropp och psyke, men jag kommer inte på något konkret. Jag nöjer mig med att skänka honom en tacksamhetens tanke ändå. För han är trots allt verldens beste naprapat.