Ett rakt-på, inga-konstigheter, frågor-på-det-pass med instruktör P ikväll. Det var ösiga backintervaller och sega plankor och leriga maskar över gräsplanen vid Ugglevikskällan.
Det hela börjar något oroväckande med löpning rätt ut i skogen, så att vi får väja för kvistar och grenar allt vi förmår. Det påminner lite väl mycket om helgens överlevnadsövning, där jag till slut blev rosig om kinderna och prickig på händerna efter allt ris och all sly som slog emot mig under framryckningen genom skogen.
Efter bara ett par minuter händer det som aldrig har hänt hittills på ett militärträningspass för min del, men som jag bara väntat på: en kamrat i täten får en kvist i ögat. Jag känner inte igen henne sedan tidigare, och hon är där med en kompis som jag inte heller känner igen, de är nog nya, men de verkar vara i bra form, kanske brukar de gå på morgonpass? Hur som helst, kompisen frågar om det är OK och hon med kvisten i ögat svarar att det är det, och då frågar kompisen "Men du vill inte springa tillbaka då?", varpå kvisttjejen utbrister "Nej!", med eftertryck. Det låter nästan lite förorättat, "skulle JAG?! Ge upp?!". Jag ler lite inombords. Så låter en militärtränare, tänker jag för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar