Special special

"Har du sett min klocka?" frågar instruktör J mig när han spelar upp scenen. Han har på sig en dräkt som ser ut som en korsning av Buzz Lightyear och en ishockeymålvakt. Jag har en vadderad övningsbatong i handen.

Vi har special-special-pass med militärträningen, på Polishögskolan, som brukligt i juli varje år. Självskydd med polisinstruktör J, Försvarsmaktens multitest med jägarinstruktör M, och så lite hinderbana på det.

Adrenalinet pumpar runt, runt i blodet, jag vet ju att jag kommer att slåss snart. Men inte riktigt än. Jag kan inte ta första steget till att börja slåss. Jag ska spela polis och kan ju inte börja spöa en kille som bara har frågat efter sin klocka, oavsett hur mycket tuffa skydd han har på kroppen. Självbehärskning. Det är lika mycket utmaning som att våga slåss ordentligt, när det väl blir dags.

Men han kommer tillbaka, och nu är han aggressiv. "Här är ju min klocka, varför sa du ingenting!", skriker han upprört och går rakt emot mig. Nu är det dags.

När vi börjar öva självskydd slår vi varandra med våra vadderade övningsbatonger som vi har fått låna av instruktör J, på mitsar som vi håller framför oss. Under hela tiden går tankarna till GMU, till vad vi gjorde där under närkampsutbildningen, det var ju mycket som var likt förstås. Minnena dyker upp igen, ett efter ett. Orden, rörelserna. Och när jag rör mig runt på gräsmattan i solen och slår på kamrat K:s mits med den mjuka övningsbatongen, slår det mig hur brutalt det var, vissa grejer vi gjorde under närkampsutbildningen. Pipstöt med AK5:an, skulle vi lära oss göra, och skrika "Ligg ner!" med tandskydd i munnen. Det där tandskyddet gjorde alltid att det kändes mer på riktigt. Det kan bli ganska otäcka skador av en pipstöt med AK5:a.

Närkampsexaminationen. Då var det också varmt. Nästan som idag. Fast den gjorde vi förstås med uniform på, med dubbla sockor i kängorna, och kroppsskydd och stridsväst och hjälm. Jag minns att jag svettades något kopiöst. Man skulle springa sicksack på en grusplan, och möta olika typer av hinder på vägen, till exempel lägga ifrån sig bössan och sätta på sig boxhandskar och slåss mot två busar som kom emot en, samtidigt, sen fortsätta och ta upp bössan igen, slåss med nån annan, och så slåss med bössan mot en tredje och till sist, med adrenalinet pumpande i kroppen, lägga sig och sätta fem skott i en tavla. Koncentrera sig. A-n-d-a-s. Det var ju inget precisionsskytte, precis, men det var svårt. Jag minns att jag inte klarade första omgången, så jag fick göra om det. Det var tungt. Man blir ju bara tröttare för varje gång man gör den där banan. Men till slut satt det.

Precis som mina batongslag sitter på instruktör J:s "stora muskelgrupper", lår och överarmar. Jag lyckas även träffa honom på ryggen, inte helt reglementsenligt, förmodligen, men det råkar bara bli så.

Multitestet, med armhävningar, situps, rygghäng, armhäng och spänsthopp, sitter som en smäck. I poäng räknat hamnar jag mellan mina inrycknings- och muckresultat på GMU, och det får jag vara nöjd med. Särskilt efter en dryg vecka utan träning, men med ovanligt mycket alkoholintag och lite sömn för att vara jag.

Sen är det dags att springa. Ett varv på hinderbanan, 900 meter elljusspår och så ett varv till på hinderbanan. Jag känner mig torr i munnen när jag springer, jag har svettats under självskyddsövningen, och det är nåt konstigt med magen. Jag åt gröt i morse, med vispgrädde i. Om jag äter gröt på helgen brukar jag ta lite grädde i istället för mjölk, det känns liksom festligare. Men det kanske inte var nån bra idé. Jag känner mig lite lätt illamående och kan inte alls springa så fort som jag skulle vilja. Spyfys, tänker jag. Ironiskt, eller symboliskt, eller hur man nu ska se det. Jag tar mig igenom hinderbanan med stor möda, jag är trött i kroppen nu, och det är varmt i den gassande solen.

Till slut är det över, jag är framme, på en långsam tid, men jag hade inte kunnat göra det snabbare idag. Och jag veeeet att man ska stå upp och sträcka upp händerna över huvudet för att hjälpa kroppen att andas, men det går bara inte. Jag orkar inte. Jag slänger mig på marken i skuggan, det finns en liten bit gräsmatta kvar bredvid informationstavlan som inte är upptagen av tröttsvettiga militärtränare. Jag lägger mig i framstupa sidoläge, komplett med höger arm under kroppen och vänster hand under kinden, och bara a-n-d-a-s. Fort, fort, fort, och det är först nu jag upptäcker att jag är andfådd, det har jag inte märkt tidigare. Jag är väldigt andfådd.

Jag ligger och andas så ett tag, tills jag har fått ner pulsen lite grann, då långsammare, lugnare. Tills jag kan sätta mig upp, och så småningom resa mig upp igen. Kamrat C uttrycker det som att "det gör ont i hela bröstkorgen". Ja, det gör det, banne mig.

Nu är jag riktigt, riktigt trött. Och glad.