Hack i häl

Idag gick jag verkligen utanför min "comfort zone". Instruktörerna E och M inledde redan i korridoren före passet med att fråga om det var några som var sugna på ett mer renodlat löppass. Ungefär en mil, sa E att vi skulle springa, på en timmes tid. Det låter väl rimligt, tänkte jag. En mil på en timme. Sist jag tog tid, på Parloppet i juni, tog det ungefär 30 minuter för mig att springa 5 km. Så då borde väl dubbla tiden funka för dubbla distansen. Tänkte jag.

Eller så tänkte jag inte. Jag bara ville.

Jag ville träna på uthållighetslöpning, för det är jag kass på. Det har jag konstaterat tidigare. Jag har alltid varit svag på det, men eftersom jag inte springer så mycket utanför militärträningen nu, är det särskilt illa för tillfället. Och det man är dålig på, behöver man öva på. Så tänkte jag nog. Det jag inte riktigt tänkte på var att när man gör något man är dålig på, går man utanför sin "comfort zone". Och det var jag nog inte riktigt förberedd för ikväll. Den mentala påfrestningen.

Lägger man till det sådana banala saker som varmt väder och gassande sol, och att jag åt för sent mellanmål, alltså för nära inpå passet, och att det verkligen blir dåligt för mig när jag ska springa lite längre, blir det tillsammans en farlig cocktail.

Vi ger oss av. Jag springer tätt, tätt efter instruktör E, klistrar mig på hennes hälar. För jag vet att det här kommer att bli en utmaning för mig, och då är det här enda sättet. Att få springa först i ledet och veta att jag liksom sitter fast i instruktören, mentalt.

Det finns ingen plats i hela världen som får mig att känna mig så trygg som här. Det tänker jag när jag springer där. Hack i häl på en militärträningsinstruktör, som jag litar på. Jag vet inte vart hon för mig. Jag vet ingenting om vad hon tänker hitta på härnäst. Men jag känner tillit till henne och kamraterna, och jag vet på något sätt att det kommer att bli jobbigt, men bra. Jag vet egentligen inte varför det där är så starkt för mig. Hamnar jag sist i ledet tappar jag lätt modet totalt. Det vore nog intressant att gräva i. Det enda jag vet är att löpning är så mycket psyke för mig. Oproportionerligt mycket.

Kamrat C kommenterar direkt mitt löpsteg, hon tycker att det ser bra ut. Ja, jag gör så gott jag kan. Är det någon gång jag ska vara noga med löpsteget, är det väl nu. Jag försöker ta fram allt jag har lärt mig av naprapat G och från den där briljanta löpkursen jag gick förra sommaren. Jag märker ju att det går så sjukt mycket lättare när jag tar i med armarna, klistrar fast blicken i fjärran och drar mig framåt med hjälp av baksida lår, istället för att skjuta ifrån med framsida lår. Och när jag får till det där "skjuta-fram-höften-som-i-ett-juck-och-bara-luta-mig-framåt-och-åka-Segway".

Tre kilometer in går det för fort, jag är inte tillräckligt uppvärmd än. Jag vill kräkas, gråta och sätta mig och vägra under ett träd. Efteråt kommer det för mig att den där känslan är bekant. Varifrån? Jo, just det. GMU. I den där hopplösa snabbmarschen hem till tältförläggningen från skjutfältet på andra fältdygnen. Orkanen Katia hängde över oss som ett olycksbådande omen från en annan galax. Regnet. Regnstället. Skymningen. Svetten. Imman på glasögonen. Hungern. Torrheten i munnen. Utmattningen. Känslan av att hur hårt jag än anstränger mig, räcker det nästan inte ändå. Och så det där djävla befälet som bara fortsatte gå.

Då tänkte jag "Kamrat H säger att jag är tuff och stark. Kamrat H säger att jag är tuff och stark." Det blev min räddning då. Nu försöker jag än en gång frammana bilderna av Charlotte Kallas upplopp på Tour de Ski 2008, men jag slår bort dem igen. Jag orkar inte. Inte nu. Men instruktör E är lyhörd och förstår det. Hon låter mig och kamrat L pusta ut medan de andra, de med mer ork, får springa snabba intervaller ett litet tag. 

Sex kilometer in har vi vänt, och är på väg tillbaka. Det känns lättare. Vi har fått vatten och jag orkar lite mer. Instruktör E ger oss, de tröttaste, respit. Medan de andra, de med krafter kvar, ska springa runt i skogen, får vi gå bort en bit och vänta vid en lekplats. På lekplatsen finns en slänggunga som vi förstås inte kan låta vara. Jag och kamrat J gungar, runt, runt, medan kamrat L drar på och ger oss fart. Vi skrattar, har roligt. Som om någon har tryckt på "paus" mitt i ansträngningen. Det är fantastiskt, egentligen. Att vi får. Att vi, vuxna människor, 50, 29 och 21 år gamla, gör det. Tills de andra är tillbaka från sitt sidospår och vi fortsätter tillsammans tillbaka mot idrottsplatsen.

Efter hela stora Gärdet, börjar vi närma oss. Bara Erik Dahlbergsgatan ner och över övergångsstället och så Lidingövägen bort, så är vi framme sen. Nu är det på gränsen. En otydlig vägvisning från E, eller ett litet missförstånd mellan mig och L, som gör att jag kanske får en knuff i sidan eller måste springa lite extra, göra en extra sväng, blir för mycket. Nu klarar jag bara av att springa rakt fram, och svänga när vägen svänger. Men till och med nu berömmer fina kamrat C mig än en gång för min löpstil. Trots mina tillkortakommanden idag, gör hon så att jag får känna mig lite bra i detta gäng av vana långlöpare och rödvästar.

Och så kommer vi fram till bortre kanten av fotbollsplanen, som är idrottsplatsens hjärta, och instruktör E säger, "det här är det sista vi gör idag", och jag tänker på naprapat G och springer precis som han har sagt åt mig, över konstgräset, som är så lätt, så lätt att springa på, tills det inte finns några krafter kvar, alls. Och jag är lycklig och utmattad när instruktör E meddelar sträckan, 9,5 km. Det var mycket länge sedan jag sprang så långt. Och aldrig så fort.

Nu är det bara en vattenflaska, en banan, proteinmjölk, 3 + 3 km cykeltur och ett svalt bad mellan mig och soffan. I cykelturen hem får jag sendrag, ett tecken på saltbrist, men jag orkar inte bry mig om det utan trampar på. Nu ska jag bara hem. Och äta middag, jag hade tänkt sallad, men det blir det inte, det får bli en middag som går att sleva med sked.