En stängd dörr, närmare bestämt en inställd träningsdejt med kamrat M i torsdags, visade sig öppna ett fönster.
När jag får beskedet, strax efter lunch, tänker jag först: skönt, då kan jag bara gå hem och hänga ikväll. Ta igen mig lite efter den senaste tidens utsvävningar. Men sen tänker jag: "Men vänta, det här öppnar ju för att jag kan gå och träna på det där Andra Stället". Det där som kamrat D alltid pratar om att jag ska hänga med till.
Det är fortfarande militärträning på det Andra Stället, fortfarande inom familjen, så att säga, men lite annorlunda. Gänget som tränar på det Andra Stället känner jag inte så bra, av naturliga skäl, för jag tränar ju nästan aldrig där och de tränar sällan hos mig i Lilljansskogen. Det är lite andra instruktörer som håller i passen där, och viktigast av allt: andra miljöer. Mer stad, folk, a-lagare och cigarettrök än ute hos oss i Lilljans. Knappt något omklädningsrum att tala om, ruffigare, mer betong, ja, hårdare, på nåt sätt. Så tänker jag, när jag för en gångs skull går på tunnelbanan för att åka till träningen, istället för att hoppa upp på min citrongula ladybike och trampa iväg till skogen.
Väl framme hittar jag flera kamrater från Lilljans, C och C och G och några till. Och D är där, förstås, och skiner upp när han får syn på mig. "Jaså, du kom ändå, trots allt", ser han ut att tänka.
Och sen kommer instruktör E och J, och dem känner jag förstås, och jag tänker att det här ska nog bli bra. Jag hamnar i instruktör E:s grupp och vi får bära på bildäck. Sedan följer en renodlad bildäcksorgie. Vi får skjuta bildäck framför oss över gräsmattan, kasta bildäck, hålla i bildäck när vi gör benböj, springa intervaller med bildäck, studsa bildäck som en basketboll, trä våra kroppar genom bildäck (och då står vi i lårdjupt vatten i Årstaviken!) och till sist rulla bildäck upp och ner för backar.
Det är ett härligt pass. Härligt och jobbigt. Vi samsas med barnvagnsföräldrar, öldrickande alkisar, nån typ av crossfit-grupp som springer med vattenflaskor i händerna, och Friskis & Svettis gratisgympa. Det är mycket folk att hålla ordning på, så att man inte krockar med nån.
Jag tycker nog att det är lite jobbigt, ändå. Det jag gillar med skogen är ju att ingen, eller i alla fall rätt få, tittar på. Vi kan flämta och vråla och kräla och det är som det ska vara. Det här liknar mer den där konstiga känslan på SATS. Det där att alla håller koll på varandra, att nån kollar hur jag ser ut när tar i allt jag kan för att lyckas få iväg det där däcket ett par meter framför mig.
Men vi har kul ihop, det är bra stämning. I sista löpsträckan har jag hamnat sist i ledet, tillsammans med två kvinnor som verkar halka lite efter. Så jag tänker att vi gör som i skogen. Jag sätter en hand i ryggen på en av kvinnorna och ropar ut framåt ledet: "Raka ryggar nu, vi är stolta!" Det ska ju för bövelen se snyggt ut när vi närmar oss återsamlingsplatsen. Vi blir påhejade av ett par bänkalkisar i sista backen ner mot omklädningsrummet, och sedan väntar den allra sista övningen. Omväxlande 30 sek planka och studsa bildäck i asfalt. Nu har jag gått in i pepp-mode och skriker ut moralhöjande sentenser med jämna mellanrum. "Vi är starka! Håll i nu!" ljuder min stämma i den ljumma julikvällen. När det blir min tur att drämma i bildäcket i marken, kan jag inte låta bli.
"Som bulgariska kulstöterskor!", skriker jag och följer upp med ett kraftvrål. Någon skrattar, flera hakar på och vrålar med. Det är kul att vråla. Man tar i på riktigt då. Jag blir ännu mer inspirerad. "Det ska höras till förlossningsavdelningen på Södersjukhuset!", skriker jag och nu vrålar vi allihop, ikapp. Jag tänker att det här är säkert too much, nu tycker nån att jag har gått för långt. Men när jag lägger mig i planka igen, säger kvinnan bredvid mig: "Vad bra att du peppar. Pluggar du till psykolog, eller?" Jag ser på hennes ansiktsuttryck att hon inte är ironisk. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här är väl normal pepp, som i skogen... eller? Lite olika verkar våra kulturer allt vara, skogens och stans.
Men jag känner mig stärkt i mitt pepp-mode, så när instruktör J:s grupp kommer tillbaka till återsamlingsplatsen, hälften bär de andra på ryggen, springer jag ner och möter upp och peppar dem jag känner lite grann in i mål. Dem jag känner vet jag uppskattar det. Jag tänker på Gunde Svans tokpepp på Charlotte Kallas upplopp i tredje etappen i Tour de Ski 2008. "Ingenting är omöjligt!", skriker jag, och killen på kamrat D:s rygg uppfattar referensen direkt. "Är Gunde här?", flämtar han. Jag kan bara hoppas att han uppskattar det.
Och sen, när jag har kommit hem och sköljt och hängt upp mina träningskläder är badkaret fullt av grus. Eller sandstrand, kanske det heter. Även i stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar