Ibland när jag har varit på riktigt lustfyllda, okomplicerade militärträningspass, så känner jag inte för att skriva så mycket. Det finns liksom inte så mycket mer att säga. Men nu skriver jag ändå.
Det var massor av armhävningar och situps och intervaller och jaktlekar och havsbris och ankgång och dikeslöpning och planka och händer i ryggen och så övningar som jag inte ens vet namnet på. Vi sprang omväxlande mellan kryddträdgårdar och kohagar och solen sken och vi var bara åtta stycken. Åtta stycken och instruktör A.
Och det var tur att det var ett så fartfyllt och varierat pass, att jag knappt ens hann reflektera över vad vi gjorde. För i inledningen, när det knappt ens har gått tio minuter, så tänker jag "åh, shit vad jobbigt. Hur ska jag orka i 65 minuter till?" Som alltid. Men det blir ju aldrig så illa. Delvis för att det ju är som jobbigast under uppvärmningen, sen är jag igång. Och delvis för att det ju som sagt händer så mycket under den där tiden, så jag inte hinner reflektera.
Efter passet säger instruktör A att det här passet var nog röd-grönt. Jaså, det säger du? Ja, det kanske förklarar varför jag svettades något så förbenat.
 |
| Vykortsidyll på militärträningen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar