Det var en av de jobbigaste grejerna med att aldrig få träna under den tid jag var på Västbanken. Visst, jag kunde gå ut och ta snabba promenader, till och med lite svettiga sådana i uppförsbackar, och hoppa lite hopprep och BRAK:a på rummet, och jag simmade och sprang på löpband och hyrde till och med cykel de gånger jag var på ledighetsresa till Jerusalem eller Jeriko. Men jag kunde aldrig bli sådär riktigt tokslut. Ta ut mig på ett militärträningsmässigt sätt, så att man nästan tror att man ska kräkas, och vara så desorienterad att man på riktigt inte förstår skillnaden på höger och vänster ben i stretchen efteråt.
Och eftersom jag aldrig kunde bli sådär riktigt tokslut, kunde jag heller aldrig få träningsvärk. Och eftersom jag aldrig kunde få träningsvärk, kunde jag inte riktigt känna mig i bruk. Känna den där ljuvliga känslan att idag har jag använt min kropp.
Det var som att huvet gick omkring med en stor klump nedtill, som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med, och som dessutom bara växte okontrollerat i volym och vikt (upplevde jag).
Och så här i efterhand kan jag tänka att det kanske är så rätt många människor känner hela tiden, de som har stillasittande arbeten och inte är fysiskt aktiva på fritiden. Fast de kanske inte tänker på det, för de har ju inte så mycket att jämföra med. Men jag, som kom från en tillvaro med daglig BRAK, en hyfsat rörlig vardag och maximal fysisk ansträngning ett par gånger i veckan, hade väldigt mycket att jämföra med. Det blev en stark kontrast.
Jag kan bara konstatera att jag trivs bättre här, där jag får göra mina 575 benböj när instruktör B har kommenderat det, eller springa uppför mina backar med kamraten på ryggen. För då känner jag att jag är i bruk. Hela jag. Inte bara huvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar