Jag bygger snabbt upp en ordentlig syreskuld när vi går björngång i nedförsbacke med instruktör B. Luften är så fuktig att det ryker ur munnen på oss där vi står och flämtar i skogen. Efter bara några minuter är jag så svettig att håret är genomblött. Eller är det duggregnet? Svårt att säga.
Stum i baksida lår, mjölksyran kommer snabbt. Löpningen går ändå oväntat bra, kanske för att vi för det mesta får välja tempot själva. Det är i de långa, sega, statiska styrkeövningarna jag tar slut. Vi ska stå med armarna rakt ut åt sidorna och rotera dem i små, små, små cirklar, i vad som på riktigt känns som en evighet. Jag har gjort det förut, och instruktör B säger att det sitter i huvet, att vi kan om vi vill, och jag vet ju att det är sant, men det går bara inte. Inte idag. Jag tränar med träningsvärken från i lördags.
Det får bli sugrör och dubbelmitella imorgon, tänker jag, för mina armar kommer att vara ur funktion. Det är tungt, och jag stönar och klagar, jag skämtar med kamrat H om att det låter som en halv förlossningsavdelning i de där styrkeövningarna. Men jag känner mig alltid trygg med instruktör B, och ankare R, och kamrat H, och många andra, som är så snälla och glada och peppar så fint. Det är lite rörande. Särskilt när jag är så här trött. Då tycker jag att nästan vad som helst är lite rörande.
Och visst, passet slutar "sunny side up", som alltid med instruktör B. Vi löper i lugnt tempo tillbaka mot idrottsplatsen, det känns skönt att slippa jägarmarschen för en gångs skull. Men vips, när det är typ hundra meter kvar säger B: "Nu är det fri fart. Ni får springa i eget tempo fram till grinden!", och jag bränner iväg som om jag hade fått en raket i rumpan. När jag och kamrat C, som har tävlat lite till och från under passets gång, öser på, och vi kommer fram samtidigt till grinden, flämtar hon till mig: "Det märktes att man ville springa, fort!". Vi fick visst inte springa så mycket idag. Och det såg B, så han gav oss en chans att ta ut oss på slutet. Fina, fina B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar