Beredd

Jag svänger in med min ladybike på idrottsplatsen, i god tid - det nya nu! - och upptäcker till min förvåning att vi inte är så många som ska träna militärträning idag. Jag blir alltid lika förvånad. Har folk tagit midsommarledigt redan?

Hur som helst är vi ungefär tio tappra själar i basicgruppen och det är tre instruktörer där, C, J och K - som alla brukar köra rätt hårda pass. K hårdast av alla. Han ska förstås leda de röda idag, tänker jag, när vi trippar ut och ställer upp.

Men nej. K stannar framför oss, grönvästarna. Åh helvete. Hur ska det här gå? Men kamrat H är med, och kamrat H är alltid glad, så det gör det lite lättare.

Vi tassar iväg över fotbollsplanen och jag hinner tänka "instruktör K kanske har förstått att det är en grön grupp han tränar med idag, inte röd". Sen kommer uppvärmningen. Vi får upp pulsen i några joggingslingor runt träden i dungen på andra sidan fotbollsplanen. Sen blir det gruset. K instruerar plankan, tar tekniken från början till slut, och han är tålmodig och pedagogisk, men jag är hela tiden på min vakt. Skämtar han nu? Är han ironisk?

För instruktör K är bäst av alla på att få en att vara beredd. Den där lugna fasaden kan lura en. Vi får en uppgift, men vi vet aldrig när, eller om, det kommer en ny övning. Han kan ändra sig när som helst, och det är precis det som är grejen, det är det vi ska acceptera och anpassa oss till. Även när vi är hur trötta som helst - eller kanske just då - tvingar han oss att vara uppmärksamma på hans nya regler, övningar, förutsättningar.

Till uppvärmning får vi 5+10+15+20 burpees med backlöpning emellan. I eget tempo, förvisso, men ändå. Rätt hårt för att vara en uppvärmning med grönvästarna. Och faktum är att jag känner igen den. Det är exakt samma uppvärmning som vi fick göra på det där fullkomligt urspårade passet som jag körde med K och rödvästarna strax före jul.

Och eftersom det var ett så fullkomligt urspårat pass, börjar jag ana oråd. Ett sånt orkar jag bara inte med idag. Jag har fortfarande träningsvärk efter i lördags, tror jag, och måndags, och har begränsad spänst i benen. "Är det för sent att hoppa av?", tänker jag för mig själv, helt seriöst. Det vet jag ju så väl att det är.

Men instruktör K tar fram sin mjuka sida. Han frågar oss faktiskt om hur vi vill ha det. "Orkar ni med det här?", frågar han, på fullaste allvar (fast jag är fortfarande inte helt säker på att han inte är ironisk). "För jag vill inte ha några mejl sen, eller kommentarer på Facebook." Och då säger kamrat H, braiga kamrat H, att bara vi får vila mellan övningarna så klarar vi nästan vad som helst. Och instruktör K nickar och fattar. Det känns fint. Jag litar på honom nu.

Sedan sätter vi av mot hästhinderbanan i ekdungen och jag hamnar så småningom i triss med två trevliga herrar, kamrat J och kamrat F. Vi har fått i uppgift att springa hinderbanan varv på varv på varv i trettio minuter (men det kan inte stämma, tänker jag misstänksamt, det kan inte bara vara det, det är för enkelt). Och mycket riktigt. Instruktör K säger åt oss att sänka tempot, vi vet inte vad som komma skall, det här är en uthållighetsövning. Så vi sänker tempot. Kanske lite för mycket, för när vi babblar på som rena kafferepet i löpningen på väg tillbaka, tycker han att vi gör det för lätt för oss. Så vi får ett straff: 15 burpees var. Såklart.

Men sen får alla påföljande grupper som kommer in göra burpees också, trots att de inte förtjänar något straff. Typiskt K. De där oväntade övningarna. Vi ska inte ta ut oss det första vi gör, för vi ska orka i 75 minuter, men vi ska heller inte spara på krafterna för mycket, för vi är ju trots allt där för att träna.

K splittrar grupperna och gör nya. Nu är det bara jag och kamrat J. Kamrat J springer fort, men han väntar in mig hela tiden, och när han har det tungt i burpeesarna peppar jag honom. Vi gör ett bra team, jag och J. Men han svettas något kopiöst. Han stönar och flämtar och ett tag tror jag faktiskt att han ska svimma. Jag frågar om han inte vill ta av den långärmade jackan han har utanpå t-shirten. Men han framhärdar. Och sista löpningen hem tar han frivilligt ryggsäcken med det gemensamma vattnet.

När vi kommer fram är ryggsäcken alldeles blöt på insidan, där den har legat mot J:s rygg. Men han klagar inte. Inte ett knyst. Och that's the spirit. Han har bara varit med på sex-sju pass och är redan en riktig militärträningskämpe, den där J.

Och när jag har landat hemma efter den lilla cykelturen, skruvar jag upp högtalarna och eftersvettas till den här låten. Den säger bara allt, i alla fall idag.