Det finns en plats

Gå och lägg dig, mensvärk. Och dåliga humör. Mig kommer ni inte åt. Inte efter ett skogspass med instruktör J och grönvästarna. (Det låter som ett dåligt bandnamn, förresten, typ Huey Lewis and the News. Instruktör J och Grönvästarna - snart på en coverbandsbar nära dig!)

Det var nära ögat att det inte blev någon militärträning alls idag. På grund av mensvärken. Och det där dåliga humöret. Men då är det så otroligt skönt, det där att på militärträningen kan jag bestämma mig i allra sista minuten. Och sladda in på idrottsplatsen 17.55 och veta att det finns en plats där för mig ikväll. Jag har inte anmält mig eller stått på någon väntelista. Det finns en plats för mig ändå.

Och när jag ställer upp och funderar på om jag ska välja den gröna eller den blå-gröna gruppen, för så trött känner jag mig idag, säger instruktör J att i hans grupp, den gröna gruppen, blir det mycket löpning idag. Den blå-gröna ska inte få lika mycket löpning.

Instruktörerna brukar ju inte säga ett enda ord om passets innehåll innan det drar igång. Så att han säger ett enda ord - "löpning" - triggar igång fantasin hos flera av oss. Mycket löpning, vad innebär det? Mindre styrka, tänker jag, och funderar vidare: perfekt, det är taget, det är jobbigt med styrka när jag har mensvärk. Men vad mer? Backintervaller? Långt och långsamt, typ Gärdet runt, som vi har gjort med den andre instruktör J någon gång? Eller jättemånga snabba varv i "triangeln" runt utegymmet vid Fiskartorpet? Löparbanorna på Stadion, ska vi öva på fyrahundra meter ikväll? När en instruktör på militärträningen säger "löpning", är alternativen oändliga.

Det visar sig efteråt att kamrat C har tänkt i precis samma banor som jag. Och vi kan konstatera att det var rätt bra, för de där tankarna flyttade fokus från själva övningarna, så armhävningarna och dipsen och chinsen kändes inte alls så jobbiga, för medan vi gjorde dem tänkte vi hela tiden på hur mycket vi skulle bli tvungna att springa, alldeles snart.

Men så blev det aldrig, för i instruktör J:s värld var löpning fram och tillbaka till Fiskartorpet ganska långt. Eftersom han tydligen aldrig brukar springa så långt på sina pass. Medan vi var inställda på sju kilometer eller mer. Perspektiv kallas det, visst.

Jag, som hade funderat på att bara ta en promenad i lugn och ro och bota mensvärken med choklad, fick istället massor av styrka i utegymmet - tji fick jag, som trodde att jag kunde undvika styrkeövningar genom att välja passet med mycket löpning. Och mensvärken glömde jag alldeles bort. Sen satte jag nytt personbästa i armhäng (27 sekunder, mot tidigare 24). Tillsammans med härlig kamratskap och en stilla lunk fram och tillbaka till Fiskartorpet var passet fulländat. Det var nästan så att jag saknade några riktiga slita-lungorna-ur-kroppen-intervaller. Men var sak har sin tid. De kommer, de också. Det kan jag vara så säker på.

Det finns en plats. Lyssna på texten. Trots den corny videon.