Det känns

Jag får inte så mycket träningsvärk längre. Det brukar kännas i triceps och axlar någon dag efter träning, men resten av kroppen börjar bli så van vid ansträngningen och rörelsemönstren, att militärträningspassen inte gör några större avtryck. Förrän idag. Nu känns underarmarna och rumpan och insida lår och bröstmusklerna och ryggfiléerna. Alltihop på en gång. Det var länge sen det kändes så här.

Jag har varit på tvåtimmars lördagspass i strålande sol, tillsammans med instruktör E och ankare G. Det var svettigt, inte bara på grund av vädret. Instruktör E än en så tillbakalutad person, och alltid glad. Och lugn. Så jag tror aldrig att hans pass ska bli särskilt hårda. Det är ett stort misstag.

Instruktör E:s pass är bland de mest ansträngande, trots att det inte riktigt märks, för stämningen är så lättsam och det känns som att vi bara är ute och trippar lite i skogen för att andan föll på.

Men så är det ju inte. Verkligen inte. Det sätter igång redan i början. Med sin självklara, lätta auktoritet meddelar E att den allra första övningen blir en bestraffning, eftersom några av oss (bland annat jag) har kommit för sent. 30 armhävningar, rakt av, utan uppvärmning. Sen bär det av ut i skogen.

Jag känner mig rätt stark, trots att jag har två ägg, en proteinshake och typ en liter vatten som ligger och skvalpar i magen, och som ska komma att ge mig lite håll på hemvägen. Det är svårt det där med hur jag ska äta innan morgonpass. Någonting måste jag ju trycka i mig för att orka med två timmars intensivt kroppsarbete. Särskilt vatten, särskilt när det är så varmt som idag. Men det får inte bli för mycket. Inte för tätt inpå. Och det måste vara rätt grejer. Det går ganska bra ändå. Men nästa gång får det kanske räcka med ett ägg och en halv portion proteinshake.

Vi går utfallssteg i nedförsbacke, sparras och brottas, och springer tokintervaller i par över fältet vid Ugglevikskällan. Vi får bara springa tre sekunder upprätt, sen måste vi kasta oss på marken, ner i låga ställningar igen. Vi löper asfaltsvägen bort mot skogen, står i jägarvila och planka, springer och bär på tungt "materiel" - det vill säga tunga grenar och stenar som vi hittar på marken. Vi klättrar i träd och hänger upp och ner och allt är så lätt och roligt som det bara kan vara, när det är instruktör E som håller i passet.

Till sist har vi tagit oss bort till utegymmet vid Fiskartorpsbacken, där vi kör två varv runt stationerna. Vi får vatten. Det tar slut. Men det är i alla fall skönt att utegymmet ligger i skugga. En prova-på-are frågar om det går att fylla på vattenflaskorna. Nej, tyvärr, det går inte, säger ankare G, det finns inga vattenledningar här ute i skogen.

Efter att ha gått björngång uppför en backe, klättrat över en stor sten och ett nedfallet träd ett par varv, är vi på väg tillbaka. Prova-på-aren frågar en gång till om vi kan få mer vatten. Det blir nej igen. Förstås. Vanligtvis när vi tränar, på SATS eller Friskis eller så, är vi betalande kunder som kan förvänta sig att få det vi ber om och begär. Men så är det inte riktigt här på militärträningen. En stor del av träningen är ju mental, det handlar om att Anpassa Sig Till Förutsättningarna. På vintern kan det handla om att hantera att bli blöt och känna fingrarna frysa till och få in snö i glipan mellan tröjan och byxorna. På sommaren kan det handla om att inte få dricka så mycket vatten man vill. Men vi dör ju inte av att springa i solsken i trettio minuter, även om vi blir tillfälligt uttorkade.

Men jag förstår honom, för jag börjar känna mig gnällig inombords. Orkar bara med det allra mest nödvändiga nu. Jag påminner instruktör E om att vi gröna ska få springa först i ledet, och det får vi, och de röda får cirkla runt vårt led, runt, runt, runt.

En annan prova-på-are, som har hållit sig till grönvästarna hittills, tycker att det går för långsamt, och tar ett eget initiativ och drar ifrån. Instruktör E ser honom och säger till honom att sakta ner, till vårt gröna tempo. "Men det går ju så långsamt!" utbrister han. "Då får du springa runt, runt, med de röda, i så fall", svarar jag. För så funkar det här på militärträningen. Vi anpassar oss till den grupp vi är i. Har vi krafter kvar, sätter vi händer i ryggen och peppar varandra. Är vi starkare ändå, får vi gå upp en nivå. För att alla ska få träning på sin nivå, och för att ingen ska halka efter. Gruppen är inte starkare än den svagaste personen, och allt det där. Det är det som är kärnan i militärträningen, och det är det man måste förstå när man kommer hit.

Vi springer tillbaka ner mot idrottsplatsen, solen lyser mig obönhörligt i nyllet, och jag börjar känna mig yr. Jag vet ju att det är slut snart. Alldeles snart. Vi springer på asfalten längs fotbollsplanens långsida, och vi närmar oss dörren in till den svala tegelkorridoren. Äntligen vila och stretch och vatten. Alldeles snart. Men vi springer förbi. Instruktör E drar vidare. Det kan inte vara sant! Vart ska vi fortsätta, vart är han på väg med oss? Jag tappar modet och tempot. Jag får händer i ryggen, först av grönvästen bakom mig, och sen av kamraten vid min sida. De fångar upp mig. De är mitt hopp nu. Jag älskar dem. Till sist stannar vi. Jag sneglar upp mot klockan på fotbollsplanens andra sida. Tio minuter kvar. Tio minuter stretch och upphopp i grupp?

Nej, förstås inte. Fem minuter räcker till stretch och upphopp. Innan dess: mountain climbers i par, armhävningar, situps, benböj. Oavbrutet i fem långa minuter. "Är man inte trött än, är det här sista chansen att bli det!", ropar instruktör E käckt.

Till sist är det slut, och jag kraschar in i den svala korridoren och stretchar lite halvhjärtat i väntan på att de andra ska komma in och öppna omklädningsrummet. Äntligen vila och vatten och cykeltur hem. Alldeles snart.