Premiär och nypremiär

Idag var det både premiär och nypremiär. Premiär för mina nya grymma Salomon Speedcross 3 W som jag från och med nu ska springa in till BAMM i augusti. Himmelsk dämpning, sjyssta gummidobbar och sitter bra på foten. Dessutom i en aggressiv färgkombo som jag tror att jag kommer behöva där uppe på fjället. Just när jag tror att jag har inga krafter kvar, när sista flåset är flåsat och låren är alldeles, alldeles fulla av mjölksyra. Då kommer jag hänga med huvet och blicken kommer förstås fästa på mina skor. Och då ser jag dem. Just det, de var ju de där jag köpte för att orka lite till! Lite extra energi i ögonen. Inget mes-fjös-vitt-och-ljusrosa här inte.

Nypremiär var det för första militärträningen på två och en halv vecka. Trist förkylning kom i vägen. Men ikväll gick jag dit, och hör och häpna - kom därifrån levande! Man tror ju inte det - varje gång. Men varje gång händer det. Man överlever.

Det var hinderbana med grymma coach K som hade sin födelsedag just idag. Han var väl glad för det för det var lätt och roligt nästan hela tiden och solen sken och han bjöd på vatten och alla var glada. Särskilt stridsparskamrat L. Häftiga L, som har tagit sig tillbaka till träning efter en lång svacka som började med en stukad fot för ganska exakt ett år sen. Nu var vi i stridspar, och tillsammans kämpade och slet vi så det rosslade i luftrören på oss båda. "Jajjemän!", skrek vi, mer som en besvärjelse än ett gjädjerop, i sista uppförsbacken på hinderbansvarvet. "Glada Tankar!", "Vi är starka", "Vi kan det här, vi vill det här", och all annan mental träning vi har lärt oss av braiga militärträningskamrater. Vi räknade takten i uppförsbackarna och satte i fötterna samtidigt i marken. "1, 2, 3, 4, 1, 2, 3, 4..."

På ett hinder, det första i varvet, skulle man ta sig över och under trästockar i ungefär brösthöjd. L kom efter mig och jag ville se till att det gick bra för henne, dels för att vi var stridsparskamrater och dels för hennes gamla stukning. "Vill du ha hjälp, L?", ropade jag när hon kravlade sig över stocken. Och hennes svar kom blixtsnabbt: "Nej!", skrek hon och spände ögonen i mig. Den där blicken. Den där djävlar-anamma-, jajjemän-, pannben-, ut-i-skogen-och-kör-blicken. Militärträningsblicken. Då kände jag att jag också skulle överleva. Att vi skulle överleva tillsammans. Kan hon, så kan jag.

Nypremiär var det också för de för säsongen obligatoriska skrapsåren och blåmärkena på underarmarna. Så här ser man ut efter x antal minuter i plankan på grus, gräs och asfalt. Om ni undrade alltså.