När jag kom till militärträningen idag var jag på dåligt humör. Trött och sur. Sådär så man tänker, "jag vill inte gå och träna idag, jag vet att allt brukar kännas bättre efteråt, men inte den här gången, den här gången funkar det inte!"
Så släntrar man ut på planen för att ställa upp, och vad händer då? Jo, coach J kommer fram och säger med sin lugna, norska stämma: "Kör med Träningsgruppen idag. Det är hinderbana, jag tror det passar dig. Vi gjorde det i morse, det var bra."
Träningsgruppen. Den högre nivån. Ett snäpp hårdare än Basic. Rödvästarna. Har jag inte tränat med sen november. Innan jag åkte till Långtbortistan.
Det där med Träning är en känslig potatis för mig. Jag fick byta min gröna Basicväst mot en fin röd för ungefär ett år sen - efter ett år och nio månader med Basic. Och jag var så lycklig att jag klarade av Träningspassen. De var jobbiga, och jag var ofta sist, särskilt i löpsträckorna, men jag kände att jag ville ha det ändå. Jag tyckte Basic var lite för mesigt och pladdrigt. Jag gillade det tysta, hårda i Träningsgruppen. Men sen november förra året har det inte blivit några Träningspass alls. Jag har dykt upp på passen i min röda väst och gått på Basic och folk har frågat, "ska du inte träna med Träningsgruppen?" Nej. Det ska jag inte. För jag orkar inte. Jag klarar inte det. Inte än. Till slut fick jag coach B att ge mig en grön väst, bara för att slippa frågorna. "Vill du ha tillbaka den röda", frågade jag. "Behåll den du. Du är snart tillbaka där", sa han. Yeah right.
Men idag tänkte jag vafan, är det nån gång jag ska prova Träning är det väl idag. Jag hade nån sorts djävlar anamma trots tröttheten och surheten. Eller kanske tack vare.
Efter passet, dödstrött, endorfinhög och trots allt nöjd att ha kommit i mål, tänkte jag sningelisnåriga tankar som att J måste ha sett mitt nagellack och tänkt att det passar med rödvästarna.
För det fanns absolut ingen logisk förklaring till att han uppmuntrade mig att prova Träning.
Träningsgruppen körde hinderbana med grymmaste grym-coach K. Varv på varv på varv på varv. Första tio minutrarna var jag helt övertygad om att jag skulle behöva byta grupp. Men så gör man ju inte på militärträningen. Har man börjat, så fullföljer man. K varierade varven med olika sorters övningar. Vi sprang ett varv med vattendunkar. Vi skulle hålla dunken på raka armar över huvudet när vi tog oss över hindren. Upp gick bra, men på vägen ner kunde jag inte hålla emot utan tappade den i huvudet på mig själv. Det gjorde inte särskilt ont, men jag blev lite yr i den påföljande plankan. Så K tog sitt ledaransvar och såg till att jag stod över nästa övning. Jag kände mig som ett obs-barn och var ledsen och nedslagen över att få specialövningar för att jag inte orkade de vanliga. Jag tänkte: jag ska banne mig säga till den där J att jag inte är redo för Träning än! Det är jobbigt nog med Basic, och där är jag inte sist hela tiden på varje övning.
Sen sprang vi i par. Varje par skulle bära en vattendunk hela varvet runt. Jag hamnade med obegripligt starka L som bar och bar och bara lämpade över dunken till mig några korta sträckor. Sen tog hon tillbaks den. Och sprang ändå fortare än jag.
Det var några grönvästar till på passet, men jag kom ändå ofta sist på de sista övningarna.
Efteråt passerade jag coach J i korridoren. "Hur gick det?", sa han brytt och såg mig i ögonen. "Ja, jag kom ju runt", sa jag vasst. "Men det är trist att komma sist jämt."
"Jag är ledsen om jag fick dig att göra nåt som du inte orkade", sa han. "Men du får ta det som en komplimang. Du är en stark tjej, det var så jag tänkte."
Och vad gör man då?
Man smälter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar